Det intressanta med Hemingways skrivande, enligt mig, är de små, små rörelserna med vilka han lyckas skildra en hel bild och en levande atmosfär. Utan att författaren egentligen lät det ske mycket i handlingen, fick han mig ändå att sitta som på nålar under hela läsningen. Det tycker jag är ett tecken om något på skicklighet i novellskrivandets konst.
Kanske Hemingway låter det han inte skriver tala högst. Och kanske är det därför boken får så vitt skilda omdömen, eftersom det till stor del beror på hur intresserad och lyhörd läsaren är.
Jag läste den här boken tillsammans med min bokcirkel, och vi kom till en ganska stor diskussion kring en av bokens slutmeningar. Vad var egentligen betydelsen? Slutet var kanske inte så självklart, ändå. |
Aldrig tidigare har jag läst en bok som berört mig så starkt. Céline skriver med en cynism som förlamar, öppnar upp ögonen, tvingar en att ta ställning- en underbar, fasansfull bok. Läs den!
|
(39 år)