Jag ska erkänna att jag med en viss motvilja började läsa boken Helga. Berättelser som skildrar andra världskrigets grymheter brukar lämna mig med ja, ett visst illamående, en känsla av hopplöshet, ilska och sorg som inte vill ge med sig förrän veckor efter så, därför brukar jag hålla mig ifrån dom. Fegt, javisst men krigets fasor förvandlas till mina mardrömmar, kryper så nära inpå och oundvikligen känner jag hur jag sveps med djupt ner i avgrunden. Skildringen av Helga väcker även den dessa känslor men efter 20 sidor in i boken var jag fast, Helgas värld öppnade sig och slukade mig glupskt och jag kunde inte längre lägga boken ifrån mig. Boken skildrar på ett ärligt sätt nazisten Helga och andra människoöden i krigets slutskede, rakt upp och ner utan att försköna eller spä på något. Livsöden som alla bär på sina upplevelser och uppfattningar om kriget. Med ett målande språk beskriver Anette Kozica deras liv, tankar, drömmar och mardrömmar, framtidsplaner...
Helga är en bok som väcker tankar, inte minst i en tid då främlingsfientligheten likt en löpeld sprider sig över Europa. En spännande läsning som jag varmt kan rekommendera.
Tilde, 25 år. Studerande Internationella relationer, Barcelona.
|
(36 år)