Flannery O´Connor (1925-1969) föddes i Savannah i.. Visa hela

Flannery O´Connor (1925-1969) föddes i Savannah i södra USA. Hennes föräldrar var båda troende katoliker, något som inte bara kom att färga hennes uppväxt. Som vuxen kom hon ofta, i sitt författarskap, att beröra religiösa frågeställningar och detta inte minst i debuten ”Blodsbunden” från 1952, ett mörkt absurdistiskt och tragikomsikt verk om en samling moraliskt tvivelaktiga men minnesvärda individer.
”Blodsbunden” är främst berättelsen om en man vid namn Hazel Motes, som efter avslutad tjänstgöring i armen återvänder till den amerikanska Södern, till den fiktiva staden Taulkinham och väl där möter människor vilka, visar det sig, är lika missanpassade som han själv. Där finns bl.a. Enoch Emery som arbetar på stadens djurpark men som föraktar djur lika mycket som omgivningen tycks förakta honom. Där finns en blind gatupredikant vid namn Asa Hawks och där finns dennes dotter och ständige följeslagare Sabbath Lilly Hawks. Hazel själv finner snart en sysselsättning i att på gator och torg, som ett slags intighetspredikant, predika ateismens budskap. I sina försök att blottlägga kristendomens lögner grundar han sin egen kyrka – Kyrkan Utan Kristus – ”där dom blinda inte ser, där de lama inte går och där det som är dött förblir dött”
”Blodsbunden” som kommit att uppfattas som en modern klassiker, kan närmast beskrivas som ett humoristiskt angrepp på den moderna sekulariseringen av kyrkan, ett parodierande av den existentiella filosofin och tanken att det, bortom den omedelbara situation och den givna upplevelsen - intet ytterligare finnes. Men trots dess humor, trots dess parodierande är det ändock en roman med djup svärta och det är en mycket mörk, snarast ohygglig bild av världen och samhället som O´Connor målar upp. En värld och ett samhälle där vare sig hopp eller tröst står att finna.
O´Connor skrev förutom ”Blodsbunden” som nu för första gången givits ut på svenska, endast en roman, ” The Violent Bear it Away” (sv. övers. 1967, ”Och stormen för oss vidare”) samt två novellsamlingar, ”A Good Man is Hard to Find” och ”Everything That Rises Must Converge”, varur vilka ett urval texter översatts till svenska och givits ut under titeln ”Bra folk från landet”.
Endast 39 år gammal dog Flannery O´Connor av Lupus, en kronisk sjukdom som angriper lever, blod, njurar och leder och som hon då plågats av i mer än halva sitt liv.

Pejob

Flannery O´Connor (1925-1969) levde större delen a.. Visa hela

Flannery O´Connor (1925-1969) levde större delen av sitt korta liv i Savannah i södra USA. Hennes föräldrar var båda troende katoliker, något som inte bara kom att färga hennes uppväxt. Livet ut var hon själv djupt troende katolik och i sitt författarskap är religiösa frågeställningar ett ständigt återkommande tema. Redan vid dryga 20-års ålder konstaterades att O´Connor led av Lupus en kronisk sjukdom vilken angriper lever, blod, njurar och leder och hon återvände nu från New York, där hon studerat litteratur, till sitt barndomshem och modern. Hon valde att fokusera sina allt mer avtagande krafter på sitt författarskap och trots sin tidiga död, vid endast 39 års ålder, räknas hon idag som en av de mest betydelsefulla bland sydstatsförfattarna.
O´Connor debuterade 1952 med romanen ”Blodsbunden”, ett mörkt absurdistiskt och tragikomiskt verk om en samling moraliskt tvivelaktiga men minnesvärda individer. Förutom den idag klassikerförklarade debuten kom hennes totala produktion endast att innefatta ytterligare en roman ”The Violent Bear it Away” samt två novellsamlingar ”A Good Man is Hard to Find” och ”Everything That Rises Must Converge” varur vilka ett fylligt urval texter översatts till svenska och givits ut under titeln ”Bra folk från landet” (Bokförlaget Atlantis).
I denna samlingsvolym ges en god möjlighet att ta del av författarinnans våldsamma men samtidigt humoristiska berättelser vilka alla utspelas på landsbygden i den värld som var hennes, den amerikanska södern, en värld O´Connor tecknar med få men enkla linjer, men ändå med en oerhörd närhet och påtalighet.
Ett genomgående tema i dessa många gånger drastiska berättelser kan sägas vara människans olycksaliga benägenhet att i en given situation begå största möjliga misstag. I ex ”En hygglig människa ser man sällan till” en av O´Connors mest klassiska texter i det korta formatet lyckas familjens farmoder på detta sätt orsaka hela sin familjs utplåning. Men samtidigt som historierna med sitt våld och sin svarta humor kan upplevas som absurdistiska så finns där samtidigt en realism i berättandet. Historierna och de människor som befolkar dem upplevs som verkliga varför de etsar sig fast i läsarens medvetande som tankeväckande moralfilosofiska skräckvisioner där det i ena stunden trygga livet på landet i nästa förvandlats till katastrof.

”De fördömda poeterna” av Paul Verlaine (1844-1896.. Visa hela

”De fördömda poeterna” av Paul Verlaine (1844-1896), publicerades ursprungligen som en artikelserie i tidskriften Lutéce (1884) och dess innehåll utgörs av en serie porträtt av diktarkollegorna Tristan Corbière (1845-1875), Jean Arthur Rimbaud (1854-1891) och Stéphane Mallarmé (1842-1898) samt av de idag oförtjänt bortglömda Marceline Desbordes-Valmore (1786-1859) och Villiers d´Isle-Adam (1838-1889). Själv medverkar Verlaine dold bakom det inte helt missledande anagrammet Pauvre Lelian (Stackars Lelian) - vid tidpunkten för De fördömda poeternas publicering i bokform, 1888, levde Verlain sedan ett antal år, ett liv i misär.
Att tala om poeten Verlaine utan att tala om människan Verlaine är hart när omöjligt. Han kom från en förmögen borglig familj men levde ett skandalöst liv. Han var uttalat homosexuell och omtalad för sina sexuella utsvävningar, han satt i fängelse två gånger, först för mordförsök på sin älskare, Rimbaud, sedan för att ha misshandlat och hotat sin mor till livet. Modern, som hela tiden försörjt sin son, dog 1866 och det som då var kvar av familjeförmögenheten gick snabbt upp i rök. De sista 10 åren av sitt liv sågs författaren ofta haltande mellan olika sjukhus, krogar, usla härbärgen och iskalla vindsvåningar och vid sin död, vid 51 års ålder, led han bl.a. av alkoholism, levercirrhos, syfilis, gonorré, diabetes, hjärtfeber och reumatism.
Att förstå Verlaine är, mot bakgrund av ovanstående och tagandes hans diktning i beaktande, inte helt lätt. Hur kan man sammanfatta en man som både är känd som ett under av mildhet och välvilja, som en förnyare av versens språk och som stundtals skrev de allra skönaste kärleksdikter, samtidigt som han sköt sin älskare, slog sin moder, försökte tända eld på sin hustru och som kastade sin nyfödde son i väggen? Kanske är det i hans diktning vi får söka svaret. Verlaines diktning speglar direkt hans liv, hans sinnens skiftande stämningar, växlingarna mellan en övermodig levnadstörst, hån och ursinne å ena sidan och en barnslig tillitsfull gudstro, ånger och syndabikt å den andra.
Att på ett begränsat utrymme presentera Verlaines, i stort, lika fördömda diktarkollegor, är nära nog en omöjlig uppgift. Först ut av porträtten är det över Tristan Corbière som vid tiden för artikelseriens publicering var mer eller mindre okänd men som p.g.a. densamma, över en natt, fick en enorm uppmärksamhet. Hans enda under sin livstid utgivna verser kom dock att bli de i ”Les amours jaunes” (1873), då han fick tuberkulos och avled, endast 29 år gammal.
Störst utrymme får Arthur Rimbaud och porträttet är fascinerande läsning – inte minst med tanke på att Verlaine fängslats för mordförsök på densamme. Rimbaud skrev redan i unga år revolutionerande och moraliskt utmanande poesi, men valde att sluta skriva så tidigt som vid 20 års ålder. Han avslutade sitt författarskap med orden ”Mitt dagsverk är slut. Jag lämnar Europa. Havsluften ska sveda mina lungor, avlägsna klimat bränna mitt skinn.”. Vid tiden för ”De fördömda poeternas” publicering hade Rimbaud redan satt sin plan i verket, övergivit poesin och lämnat Europa för att leva ett liv som lycksökare.
Efter Rimbaud följer ett porträtt av Stéphane Mallarmé vars dikter och filosofiska tankegångar fick de flesta att uppfatta honom som en obskyr och avskyvärd, kanske rentav vansinnig person. Han hädade kyrkan och revolterade arrogant mot vanliga medborgare i sin omgivning, men framförallt ifrågasatte han etablerade genrer och allmänhetens föreställning om litteraturens syfte och mening.
Därefter följer så porträttet av den enda kvinnan i sällskapet: Marceline Desbordes-Valmore som, tyvärr, tillsammans med Villiers de l'Isle-Adam, måste konstateras ha fallit i glömska. Desbordes-Valmores melankoliska dikter är dock att beteckna som smärre mästerverk av grace. Att stifta bekantskap med Desbordes-Valmores poesi är utan tvekan en av de stora behållningarna med Verlains bok.
Villiers de l'Isle-Adam´s verk är skrivna i en romantisk stil och ofta fyllda av mysterier och skräckupplevelser. Viktigast bland dessa är det lyriska dramat ”Axël”, romanen ”L'Ève future” (i vilken han myntade begreppet android (andréide på franska)) samt novellsamlingen ”Contes cruels”
Vad kan då sägas om Verlaines porträtt av dessa litteraturpersonligheter. Konstateras kan att Verlaine varken är någon djupsinnig poesianalytiker eller har särskilt mycket att förtälja om sina kollegor, i stället är boken till brädden fylld av diktcitat. Kanske för att han ansåg att dikter skall läsas, inte analyseras. Verlaines kommentarer är dock livfulla och spontana. Han är medveten och skarpsynt men blir aldrig djupsinnig. Det mest underhållande med boken är Verlaines förbehållslösa entusiasm för poesin och vad passar bättre än att avsluta med Verlaines egna ord ur inledningen till ”De fördömda poeterna” ”Ursäkta endast kommentatorns brister. När det gäller hans entusiasm, älska den, det är bäst för honom, eller förstå den inte alls, vilket är värst för er själva!”

Gustave Flauberts position i den breda allmänheten.. Visa hela

Gustave Flauberts position i den breda allmänhetens litterära medvetande bygger främst på debuten och tillika genombrottsromanen ”Madame Bovary”, från år 1856. Detta ovedersägliga faktum till trots har Flaubert ändock kommit att uppfattas som en av de främsta i den moderna romanens historia och konstateras kan, att författarens övriga verk, ur konstnärlig synvinkel, inte står, den långt mer lästa och omtalade debuten, långt efter. Samtliga författarens verk kan i det närmaste betecknas som stilistisk fulländade och ser vi till hans inflytande över den samtida och efterföljande litteraturen råder det ingen tvekan om Flauberts enorma betydelse. Hela den naturalistiska skolan liksom den sena realismen och den nyvaknade romantiken har påverkats av hans författarskap och författare som Alphonse Daudet (1840-1897), Bröderna Gouncourt (Edmond 1822-1896, Jules 1830-1870) och Emile Zola (1840-1902) har alla vittnat om, Flauberts storhet.
Själv formulerade Flaubert en mängd, i det närmaste att beteckna som asketiska, regler för sitt skrivande. Regler vilka, på författaren själv, ställde enorma krav, främst av stilistisk natur, men även vad gäller berättarteknik, objektivitet och sist men inte minst vad gäller exaktheten i beskrivningen av detaljer. Ett rimligt antagande kan sägas vara, att de många och stränga regler Flaubert formulerade svarade mot ett psykologiskt behov hos honom, ett behov att betvinga det fula och motbjudande och som grund för detta påstående vill jag lyfta fram följande formulering av författarens egen penna. ”Tillvaron är så avskyvärd att det endast är genom konsten som man kan stå ut med den” Kanske bör vi vidare uppfatta Flauberts enträgna strävan efter fulländning som ett slags mödosam katharsis då författaren själv proklamerade att det bara är ”… genom ett långsamt lidande som geniet visar sig” och under långa perioder, då han på ett intensivt och oförtrutet sätt, ägnade sig åt sitt skapande, sökte han medvetet förtränga de andra drifter och lustar vilka han bar på. Inför sitt arbete med, och som ett verktyg för ett slags förstudie till, det som skulle komma att bli hans sista roman ”Den Eviga Dumheten” införskaffade och studerade han exempelvis ungefär 1500 vetenskapliga verk inom vitt skilda områden och som författaren själv skrev i ett bekännande brev ”Vilka utsvävningar skulle jag inte ägna mig åt om jag inte skrev!”.
Flaubert påbörjade arbetet med ”Den Eviga Dumheten” 1872 men vid hans död 1880 låg endast den första av två planerade delar klar. Den första delen kan, i korthet, beskrivas som den tragikomiska berättelsen om två kopister, Bouvard & Pécuchet, vilka träffas av en slump. De är båda kunskapstörstande och drivna av en naiv entusiasm ger de sig ut på en gemensam bildningsresa. Med hjälp av ett omfattande bibliotek av vetenskaplig litteratur försöker de tillskansa sig all tillgänglig kunskap (se här parallellen till Flauberts eget arbete inför romanen) med förhoppning att genom detta bättre kunna förstå verkligheten. Ett försök som bara leder fram till upprepade misslyckanden. Bl.a. försöker de båda herrarna ägna sig åt agronomi, medicin, kemi, filosofi, politik, arkitektur och litteraturvetenskap och slutligen söker de sig även till religionen, men allt utan framgång. På samma sätt som Emma i Madame Bovary söker kopiera och leva romanernas kärlekshistorier, på samma sätt söker Bouvard & Pécuchet förstå och omsätta vetenskapens tankar i praktiskt handlande, men misslyckas och kommer av dessa sina misslyckanden fram till slutsatsen att all vetenskap är otillförlitlig.
Vid denna tidpunkt har vi nått fram till slutet på romanens första del och det vi därefter, i den nyligen utgivna första svenska översättningen av verket, får hålla tillgodo med, är författarens kortfattade utkast till och beskrivning av, den tilltänkta andra delen.
Hur skall man då tolka detta arbete? Romanen bör troligtvis och s.a.s. a priori, uppfattas som ett angrepp, från författarens sida, riktat mot ”Den Eviga Dumheten” d.v.s. människans tro på en positiv utveckling och på vetenskapens möjligheter, men den utgör likaledes, och detta inte i mindre utsträckning, en karläggning av borgerlighetens alla, enligt Flaubert, märkliga idéer och vanor. Konstateras kan, att det utan tvekan är, i denna roman, som författarens smått romantiska hat mot borgerligheten får sitt mest tydliga uttryck. Förutom ovanstående kan boken även sägas utgöra ett slags klassreseskildring. De båda kopisterna är både storögt nyfikna och sunt skeptiska till det man läser och de åsikter man får sig till del från de s.k. högre bildade klasserna och även om de misslyckas med i stort allt de företar sig så är det inte främst åt Bouvard & Pécuchet man skrattar. De som främst framstår i en negativ dager är de människor, det borgerskap bestående av godsägare, affärsmän, politiker, läkare, präster o.s.v. som omger dessa båda idealister och som ständigt ifrågasätter deras förehavanden på ett sätt som inte ter sig helt olikt det sätt på vilket Flaubert själv, inte minst under arbetet med ”Den eviga Dumheten” blev ifrågasatt. Många var de som ställde sig frågande till Flauberts minutiösa arbetsmetoder och tvivlade på hans möjlighet att fullfölja de storslagna romanprojekt han ständigt sysselsatte sig med och intensivast var tvivlen, utan tvekan, inför författarens plan att skildra ”Den eviga dumheten”. Med facit i hand kan dock konstateras att denna idéroman, om än ofullbordad och om än stundtals något stel i sin form, utan tvekan hör till Flauberts viktigaste och mest tankeväckande och för de framstegsivrare, för alla de som sätter sin tilltro till den s.k. intelligentian och som oförblommerat tror att den s.k. ”utvecklingen” kommer att leda oss fram till ”den bästa av världar” rekommenderar jag en läsning av detta verk


Kopist, en person som yrkesmässigt sysselsätter sig med att kopiera texter. På Flauberts tid var detta något som skedde för hand d.v.s. man skrev av de texter som behövde kopieras.

Pejob

Percy Bysshe Shelley (1792-1822) har i stort kommi.. Visa hela

Percy Bysshe Shelley (1792-1822) har i stort kommit att personifiera den engelska romantiken. Vid sidan om sin bana som diktare, för vilken han främst blivit ihågkommen, var denne man även en radikal tänkare och aktivist. Han levde som han lärde och konstateras kan, att många av hans tankar, efter sekellång mognad, kommit att bära frukt. Likväl som att bli ihågkommen för sin romantiska poesi, skulle Shelley ha kunnat gå till historien som urtypen för den unge idealistiske revoltören. En föregångare till alla de unga som högljutt protesterat eller protesterar: Mot klassamhället, mot militarism, mot det patriarkala samhället och mot ett hänsynslöst utnyttjande av djur, bara för att lyfta fram några exempel. Genom hela sitt korta liv trotsade Shelley allt vad traditioner, konventioner, familjeband och god sed vill säga och från mycket unga år stred denne oförtrutne eldsjäl mot allt det som han uppfattade som fel i samhället. Redan vid 11-års ålder lär han ha undertecknat brev med ”I am not your obediant servant” och någon underdånig tjänare var han inte. Under skoltiden ifrågasatte han ständigt de konservativa värderingar läroanstalterna sökte föra vidare och 1811 stängdes han av från Oxford University College där han studerade, efter att tillsammans med en studiekamrat författat en ateistisk pamflett.

1812 träffar han John Frank Newton, en sträng förespråkare för en vegetarisk kosthållning och författare till ”The Return to Nature”, blir inspirerad av denne och gör det moraliska och hälsomässiga valet att bli vegetarian. Shelley författar två små skrifter ”Den naturliga näringen” och ”Om den växtbaserade dieten” i vilka han med stor kraft och många skarpa argument propagerar för vegetarianismen ur både moralisk och hälsomässig synvinkel och genom dessa båda, till omfånget relativt anspråkslösa skrifter, vilka nu finns på svenska i en smakfull pocketvolym (H:ströms förlag) har Shelley kommit att positionera sig som en av vegetarianismens mest inflytelserika personligheter.

Konstateras kan att även om Shelley var långt ifrån den förste som propagerade för en vegetarisk diet så hade få av hans föregångar gjort det lika kraftfullt. Den utilitaristiske filosofen John Bentham vilken ofta lyfts fram som en av vegetarianismens stora förgrundsgestalter tillerkänner visserligen i sitt verk om moralens och lagstiftningens principer, vilket gavs ut 1789, djuren moralisk status - p.g.a. deras förmåga att lida – men denne man gömde undan sin slutsats i en fotnot emedan Shelley ägnar två hela skrifter åt dessa tankar.

Givetvis förekommer i Shelleys 200 år gamla texter en del tvivelaktiga argument och direkta felaktigheter men ändock slås man omedelbart av hur otroligt nutida de fortfarande framstår. Shelley är vältalig och hans argument för vegetarianismen är kanske i många stycken mer högaktuella idag, i köttindustrialiseringens tidevarv, än då de författades. Den beläste vegetarian som känner ett visst motstånd inför att hänvisa till utilitaristen Peter Singer, vars åsikter av många uppfattas som svårsmälta, kan i Shelley, som näst intill framstår som en samtida djurrättsaktivist, finna ett utmärkt substitut.

Shelley talar sig varm, eller snarare glödhet, för vegetarianismen. Han hävdar att människan genom att föda sig på djur gör sig skyldig till tortyr, både fysiskt och mentalt, hur försiktig eller ”human” slaktaren än tycks vara och han ser slaktare som blodtörstiga individer vilka dödar oskyldiga. Han uppfattar jakten som en barbarisk och blodig sport från vilken alla upplysta människa med goda avsikter borde rygga tillbaka och han menar att vårt sätt att föda upp djur, göda dem och därefter slakta dem i klartext betyder att djuren föds till ett kort eländigt liv, ett liv under vilket vi oavbrutet våldför oss på dem, för att därefter bli lemlästade. Han pekar på att den areal av jordens bördiga mark vilken idag används för köttproduktion, skulle kunna generera tio gånger så mycket näringsämnen och därmed föda tio gånger så många människor om produktionen ställdes om och han påpekar att människan anatomiskt liknar de växtätande djuren inte de köttätande, två slagkraftiga argument vilka fortfarande förs fram på många håll.

Han pekar på att kött inte kan ätas utan besvär om det inte på olika sätt behandlas och att vegetarisk kost, samtidigt som den är välsmakande redan i sitt naturliga tillstånd, även ger hälsa. Han propagerar på en sann romantikers vis för ett vegetariskt fredsrike fyllt av sallader, rent klart vatten och romantiska reflektioner och även om hans argument, att en vegetarisk diet skulle göra människan till en fridfull varelse, fri från sjukdomar och våldstendenser, kan ifrågasättas kvarstår faktum att vi idag skulle behöva poeter med Shelleys idealism. Människans brist på empati gentemot djuren är förfärande och pacifisten Shelley, för vilken dödandet aldrig kan försvaras oavsett om detta gäller människor eller djur, framstår, med sina ständiga drömmar om en bättre värld, som en människa med stort hjärta och en verklig kärlek till allt levande.

Jules Verne (1828-1905) uppfattas idag som en av s.. Visa hela

Jules Verne (1828-1905) uppfattas idag som en av science fiction genrens stora förgrundsfigurer och även om han inte kan sägas vara des skapare så har hans romaner kommit att bli stilbildande. Med sina pseudovetenskapliga, äventyrs och reseskildring har Verne i det närmaste skapat en mall för science fiction genren och många av hans romaner räknas idag som klassiker.
Det var dock inte tänkt att Verne skulle bli författare. Fadern, som var jurist, önskade att sonen skulle gå i hans fotspår och den blivande författaren inledde, mot sin vilja, juridikstudier i Paris. Han avbryter dock ganska snart sina studier för att fokusera på sitt skrivande, något som ogillas av fadern vilken vägrar fortsätta försörja sonen.
För att klara sitt uppehälle arbetar han som sekreterare vid en teater i Paris men all ledig tid ägnar han litteraturen och han läser vid den här tiden stora mängder populärvetenskaplig litteratur, något som kom att få en avgörande betydelse för författarskapet.
Jules Verne debuterar som författare 1850 med pjäsen Les papilles rompues (De brutna stråna) och under inledningsskedet av sin författarbana kom han främst att skriva teaterpjäser och noveller. Som romanförfattare debuterar han 1863 med Cinq semaines en ballon (Fem veckor i ballong) och denna berättelse kom att bli en omedelbar succé.
De romaner som följde var ofta präglade av en starkt positiv framtidstro och en djup övertygelse om människans och teknikens oanade möjligheter. I flera av sina berättelser lyckas Verne förutse 1900-talets tekniska landvinningar och bland de verkliga klassikerna kan nämnas Till jordens medelpunkt (1864) Från jorden till månen (1865) Kapten Grants barn (1867) Månen runt (1870) Jorden runt på 80 dagar (1872) Den hemlighetsfulla ön (1874) Tsarens kurir (1876) 400 mil på Amazonfloden (1881) och ”En världsomsegling under havet” det kanske mest omtalade av författarens alla verk.
I denna roman, som publicerades 1870, får vi stifta bekantskap med Kapten Nemo. Ett förorättat indignerat geni, som vid sidan om samhället och mänskligheten, ombord på sin teknologiskt avancerade undervattensfarkost Nautilus, jagar fram genom världshaven på jakt efter storslagna landskap och vetenskapliga bragder men även efter imperiernas krigsfartyg, vilka han utan förbarmande sänker.
Historien, vilken de flesta säkerligen är bekanta med, tar sin början 1866. Rapporter om ett extremt stort och snabbt havsvidunder vilket attackerar oceangående fartyg, har börjat strömma in från världens alla hörn. För att utröna vidundrets natur och för att sätta stopp för dess framfart har ett fartyg rustats och på detta medföljer bl.a. en professor i marin naturhistoria vid namn Aronnax samt dennes betjänt Conseil. Efter ett långt och tröstlöst sökande får man slutligen, i Stilla havet, äntligen syn på det mystiska sjöodjuret. Under den strid som utbryter kastas Aronnax och dennes betjänt, samt en harpunerare vid namn Ned Land överbord, men räddas ombord på sjöodjuret – undervattensfarkosten Nautilus – på vilken de blir Kapten Nemos gäster och fångar.
Det som härpå följer är en hisnande resa på mer än sextio tusen sjömil. En resa under vilken de bl.a. får se Atlantis, färdas genom en fördold tunnel från Röda havet till Medelhavet samt besöka sydpolen där kapten Nemo, som första människa någonsin, sätter sin fot. Men förutom alla äventyr beskrivs även, på ett nästan poetiskt vis, världshavens hela artrikedom vad gäller djur och växtriket och det är en förvånansvärt modern syn på naturskydd och behovet av fredning av hotade arter som Jules Verne låter kapten Nemo uttrycka.
Professor Aronnax slits mellan upptäckarglädje och kunskapstörst å ena sidan och en önskan att återvända till civilisationen och delge denna sina erfarenheter å den andra. En frihet kapten Nemo inte är beredd att återge sina ”gäster”.
Aven om vi känner historien och tagit del av någon av de tidigare svenska översättningarna, vilka inte på något sätt varit bristfälliga, så har det i samtliga fall varit frågan om förkortade mer lättlästa versioner. Den nya utgåvan (H-ströms förlag) är den första oavkortade på svenska språket och konstateras kan, att det som tidigare rensats bort, är de långa naturvetenskapliga passagerna, d.v.s. något av det som kan sägas utgöra Vernes signum: Exaktheten i beskrivningen av detaljer och rikedomen på intressanta fakta. För en yngre publik utgör givetvis de förkortade versionerna ett lättare sätt att bekanta sig med denna fantastiska berättelse men Vernes intention var inte att skriva en barn/ungdomsbok och vad gäller den vuxna publiken är denna kompletta version att rekommendera.

William Butler Yeats (1865-1939) uppfattas idag so.. Visa hela

William Butler Yeats (1865-1939) uppfattas idag som en av de största i den engelskspråkiga 1900-tals litteraturen och dessutom som det engelska språkets kanske störste virtuos efter Shakespeare. Vid sidan av detta utgör denne mångsidige författare, han skrev både poesi, prosa och dramatik, tillsammans med James Joyce (1882-1948) en av de verkliga portalgestalterna i den moderna irländska litteraturen. Om man ser till svenska förhållande kan dock konstateras att Yeats förblivit i det närmaste oöversatt och oläst, emedan Joyce varit, och fortfarande är, ständigt närvarande i det litterära samtalet. Av Yeats närmare 400 dikter fanns till för några få år sedan endast ett 15 tal översatta till svenska och vad gäller hans prosa är det först nyligen som ett urval översatts. Med tanke på att Yeats 1923 tilldelades nobelpriset i litteratur måste detta faktum ses som ytterst anmärkningsvärt. Att Yeats är extremt svåröversatt kan till del fungera som en förklaring, men till syvende och sist kan det knappast, i sig själv, sägas utgöra ett tillräckligt motiv till varför Yeats aldrig på allvar introducerats för en svensk publik.
Yeats inledde sin författarbana redan vid 24-års ålder och han kom att fortsätta skriva, mer eller mindre oavbrutet, fram till sin död vid 73-års ålder. Han kom tidigt att intressera sig för mystik i olika former, keltisk mytologi och irländska folksagor och sammantaget kan dessa intressen sägas utgöra kärnan i hela hans omfattande författarskap. De stora kunskaper Yeats, vad gäller den irländska kulturhistorien, kom att tillskansa sig gav honom vid 1800-talets slut en självklar och ledande position inom den keltiska renässansen och ”The Irish Litterary Revival”. Själv uppfattade sig Yeats främst som en idédiktare och han utformade en personlig och mycket egenartad mystisk visionär livsåskådning, vilken bland mycket annat kom att innefatta teosofi och spiritism, en livsåskådning som i stor utsträckning kom att prägla hans författarskap. Dessa hans tankegångar kom dock av många att ifrågasättas. Bland kritikerna fanns hans yngre landsman Joyce, som såg honom som en lysande diktare, men en ytterst tvivelaktig tänkare. Denna kritik var dock inget som avskräckte Yeats. Även om han ständigt fick gå i polemik med de som vägra acceptera dessa, hans intressen, fortsatte han ihärdigt att bedyra mystikens betydelse för sitt författarskap och han fortsatte livet ut att hänge sig åt exempelvis telepati, hypnos och klärvojans och faktum är att den som bortser från mystiken i Yeats författarskap, han kommer att gå miste om en viktig dimension i denne författares universum.
Även om det främst är poesin som Yeats berömmelse vilar på måste konstateras att hans vackra och otidsenliga prosastycken, vilka få i vårt land stiftat bekantskap med, utgör den kanske bästa introduktionen till detta författarskap. En introduktion som nu, med den nyligen utgivna urvalsvolymen ”Flamman och Skuggan”, är fullt möjlig att erhålla. Denna volym bjuder läsaren ett 30-tal vackra och trollbindande prosastycken vilka visar hur författaren på ett oerhört fantasifullt sätt sökte förena sina mystiska övertygelser med skapandet av en litteratur för det irländska folket. Berättelserna pendlar mellan mörka skildringar av den, enligt Yeats, stundande apokalypsen och drömska sagor ur hjärtat av den keltiska folktron. Här finns berättelserna om Röde Hanrahan, läraren som är på väg att fria till sin älskade men blir bergtagen av Vildandarna och sedan lever resten av sitt liv som kringvandrande diktare. Här finns vålnader och älvor och framförallt, något som genomsyrar alla berättelserna, en torvröksdoftande längtan efter en enklare och hjältemodigare tid före det moderna industriella samhället.
Ett problem vid läsningen av Yeats är dock hans många referenser till den keltiska mytologin, referenser inför vilka en svensk läsare allt som oftast ställer sig frågande. Även om översättarens notapparat fyller en viktig, för att inte säga oumbärlig, funktion så lär flertalet läsare ändock tvingas konfronteras med sina tillkortakommanden. Ulstercykelns och den Feniska cykelns berättelser är inte allmängods för en svensk publik, på samma sätt som den är för en irländsk. Detta faktum till trots. För den som vill upptäcka Yeats är detta utan tvekan den enklaste väg att välja.

När William Butler Yeats dog 1939 sågs han som den.. Visa hela

När William Butler Yeats dog 1939 sågs han som den engelskspråkiga världens störste poet och en av de verkliga portalgestalterna i den moderna irländska litteraturen. Han inledde sin författarbana redan vid dryga 20 år ålder och kom att skriva, mer eller mindre oavbrutet, fram till sin död vid 73-års ålder.
Han kom tidigt att intressera sig för mystik i olika former, keltisk mytologi och irländska folksagor och dessa intressen kan sammantaget sägas utgöra kärnan i hela hans omfattande författarskap. Yeats kom även att utforma en egen mystisk, visionär livsåskådning, en blandning av keltisk mytologi, teosofi, spiritism, kabbala och ockultism. Han kom att predikade den kristna erans stundande undergång och var en rabiat motståndare till industrialismen, vilken han ansåg hade misslyckats att finna ”en djupare sanning” och bara ledde till en ökad ”alienerande materialism”. Ett sökande efter ”sanningen” kom för Yeats att bli liktydig med en utmaning av vetenskap och förnuftstro och i hätska tal och artiklar kom han att angripa medelklassens materialism emedan han prisade det "romantiska Irland" aristokratins, som han upplevde det, äkta konservatism och bondelivets sensuella, naturliga leverne.
Många kritiserade honom för hans intressen och åsikter och bland kritikerna fanns bl.a. hans yngre landsman James Joyce, vilken såg honom som en lysande diktare, men en ytterst tvivelaktig tänkare. En kritik som dock inte avskräckte Yeats. Även om han ständigt fick gå i polemik med de som vägrade acceptera de åsikter han framförde, fortsatte han ihärdigt att bedyra betydelsen dessa hade för hans författarskap och faktum är, vilket med facit i hand kan konstateras, att Yeats fann en formel för att sammanlänka sina mystiskideologiska tankegångar med utsökt skaldekonst.
Yeats var även en aktiv nationalist och drömde om ett Irland befriat från Englands hegemoni och han var för en kortare period politiskt aktiv, men aldrig politiskt korrekt och han såg både politiken och den väpnade kampen mot England som mindre relevant och en icke framkomlig väg. Han lät istället grunda ett litterärt sällskap vilket ombesörjde att bibliotek sattes upp på den irländska landsbygden och han såg folkbildningen och de irisk-keltiska traditionerna som medel att nå en moralisk och litterär revolution på Irland, i vars förlängning det brittiska oket kunde kastas av för att bereda plats åt en upphöjd andlighet med rötter i gaelisk hedendom och all mänsklig visdom; en utopisk nation av heroer - en ny tidsålder.
Om man ser till svenska förhållande kan konstateras att Yeats - trots att han 1923, då han parentetiskt kan sägas fortfarande hade sina starkaste diktsamlingar framför sig, tilldelades nobelpriset i litteratur - förblivit i det närmaste oöversatt. Av hans närmare 400 dikter fanns till för några få år sedan endast ett 15-tal översatta till svenska. Detta råder nu den utmärkta urvalsvolymen ”Han önskar att hans älskade vore död” bot på. Boken utgör med sina 52, i kronologisk ordning presenterade dikter en väl avvägd urvalsvolym vilken både visar upp prov på hans tidiga traditionalistiska, romantiska, känslosamma och drömska och hans senare modernistiska, mer insiktsfulla, verklighetsförankrade och samtidsorienterade diktning. Då Yeats, även om hans dikter allt som oftast är konkreta och handfasta, ändock måste ses som extremt svåröversatt och mycket av det som är storslaget i verserna - ordmusiken, tätheten, tonfallet, språkets vighet, ordlekarna o.s.v. – i hög grad går förlorat i översättning, är det givetvis önskvärt att läsa honom på engelska och boken presenterar samtliga 52 dikter både på svenska och i engelskt original. Detta inbjuder, på ett utmärkt sätt till en jämförande studie av de om än konkreta och handfasta ävenledes många gånger gäckande och mångtydiga dikterna (och hans syntax är ytterst personlig och ibland svårförståelig). Till detta följer att boken dessutom bjuder på kortfattade kommentarer till samtliga dikter. Kommentarer vilka ger diverse historiska och praktiska upplysningar, söker förklara dunkelheter och när så behövs söker leda läsaren på rätt spår.
Sammantaget utgör, för de som inte upplever sig beredda att läsa de engelskspråkiga utgåvorna av Yeats verk, ”Han önskar att hans älskade vore död” en utmärkt introduktion till denne författares poesi och tillsammans med den likaledes nyligen utgivna prosasamlingen ”Flamman & Skuggan” kan man nu för första gången få en relativt heltäckande bild av denne irländske gigant på svenska språket.

Guy de Maupassant (1850-1893) föddes och växte upp.. Visa hela

Guy de Maupassant (1850-1893) föddes och växte upp i Étretat i Normandie i Frankrike och han uppvisade tidigt ett stort intresse för dikt och teater. Han blev student 1870, samma år som det fransk-preussiska kriget bröt ut och han deltog där som frivillig. Efter kriget flyttade han till Paris där han kom att verka som tjänsteman, bl.a. på undervisningsministeriet. Han hade ett rikt sällskapsliv samt spenderade mycket tid med kvinnor, inte minst på stadens bordeller. Som ett resultat av detta leverne drabbades han redan i unga år av syfilis, en sjukdom som kom att orsaka honom svåra och eskalerande mentala problem. De sita åren av sitt korta liv spenderade Maupassant på hospital, försvunnen i en värld av galenskap.
Maupassants litterära karriär inleddes på allvar när den kände författaren Gustave Flaubert (1821-1880) som var bekant med Maupassants moder, fann ett intresse för hans texter. Genom Flaubert fick Maupassant kontakt med många av författarna i den realistiska och naturalistiska skolan såsom Emile Zola (1840-1902), Ivan Turgenjev (1818-1883) och Henry James (1843-1916).
Maupassant räknas, även om hans tid som aktiv författare inte kom att sträcka sig över mer än ett tiotal år, som en av novellkonstens stora mästare och hans stil kan beskrivas som sparsmakad men pregnant. Han lyckas ofta, med några få enkla stilistiska drag, karakterisera en handling eller en person och miljöerna är även dessa, allt som oftast, ytterst sparsamt beskrivna.
Många av författarens noveller skildrar de egna ungdomserfarenheterna från det fransk-preussiska kriget och den på detta krig följande preussiska ockupationen av östra Frankrike vilken även är av betydelse för den historia som berättas i ”Fettpärlan” (1880) den kanske mest uppmärksammade av hans noveller.
Det senare novellistiska författarskapet, vilket kom att präglas av hans allt mer eskalerande mentala ohälsa, kan främst hänföras till skräcklitteraturen. Tematiskt kretsar dessa berättelser ofta kring människans utsatthet och till hans mest uppmärksammade noveller i denna kategori räknas ”Horla”
Huvudpersonen i denna berättelse är en man vilken lever ett till synes lugnt liv på den franska landsbygden invid floden Seine. En till det yttre tämligen välstrukturerad person vilken vi snart finner, genom de dagboksanteckningar denne för och där han återger den ena skrämmande och tvivelaktiga händelsen efter den andra, uppenbarligen drabbats av vad som kanske skall uppfattas som en plötslig identitetskris. Huvudpersonen upplever att han tagits i besittning av ett främmande väsen, som likt en sjukdom invaderat honom, men som samtidigt tycks existera utom honom. För att undkomma sin fruktan för en total upplösning av det egna jaget reser han iväg och möter på denna resa en munk vilken börjar tala om den osynliga kraften i naturen. Människoartens begränsningar hamnar i fokus; ser vi allt som finns eller finns det mer bortom vår fattningsförmåga? Huvudpersonen får även bevittna en hypnos på nära håll och förnuftsmänniskan sätts här på prov då han tvingas erkänna sig överbevisad men samtidigt förnuftsmässigt vägrar erkänna faktum. Då huvudpersonen efter en tid och nu tillsynes frisk återvänder till hemmet dröjer det inte länge förrän det tvetydiga vansinnet åter visar sig.
”Horla” kan givetvis tolkas som en historia om ett slags osynligt andeväsen vilket tar över människors liv och vilja, men berättelsen som tillkom under en period då författaren led av relativ sinnesförvirring och till vilken den bör ställas i relation, kan även beskrivas eller tolkas som en resa i ett inre landskap. Som berättelsen om en man vilken, som resultat av sin ensamhet, i sina tankar skapar en tvåsamhet, en varelse av en helt ny och människan överlägsen art. Och huvudpersonen, galen eller ej, ställer sig frågan: Innan människan blev människa satt andra arter på tronen. Vad är det som garanterar att vi en dag inte mister vår plats i hierarkin och underordnas en ny starkare art?
Tematiskt kan ”Horla” även sägas vara en historia om människans utsatthet. Att berättelsen till del utspelar sig i storstaden till del på landsbygden är intressant så till vida att det är i storstadens myller livet ter sig ljusare och huvudpersonen blir harmonisk emedan han på landet åter omsluts av ett mörker och disharmoni. Förklaringen är dock både enkel och logisk. I staden, med dess höga tempo och ständigt omgiven av sina vänner tvingas huvudpersonen aldrig konfronteras med sig själv och sina rädslor. Endast i ensamheten framträder den skuggvarelse, verklig eller av hjärnan skapad, som huvudpersonen tvingas föra en ständig kamp emot och som han slutligen inser att han måste döda.
När nu denna mångtydiga historia åter givits ut på svenska av förlaget H-ströms är det snarare frågan om en nytolkning än en nyöversättning. För översättning och tolkning står Stefan Hammarén och somliga kommer säkert att kritisera hans poetiska Horla vilken bjuder på ett långt fylligare ordflöde än originalet. Lika fullt kan jag inte annat än kapitulera inför denna översättning i vilken Hammaren lyckas s.a.s. damma av och skaka nytt liv i denna klassiker. Nytt liv åt Maupassant, nytt liv åt ångesten och nytt liv åt Horla.

Pejob

Alphonse Daudet (1840-1897) var under sin levnad,.. Visa hela

Alphonse Daudet (1840-1897) var under sin levnad, en uppburen och produktiv författare, en idylldiktare med skarp iakttagelseförmåga, vars ironiska och smått sentimentala texter rönte stor popularitet. De tidiga texterna var ljusa i tonen, förföriska och jovialiska, något som dock kom att förändras. Med åren blev hans texter långsamt allt mörkare, troligtvis som ett resultat av det lidande vilket nu drabbat honom.
Daudet föddes i Nimes i Provence men flyttade i samband med den litterära debuten, vid 18-års ålder, till Paris. Väl i huvudstaden blev han snabbt ett namn i de litterära salongerna och en del av bohemrörelsen, vars fria seder han anammade. Redan 1861 visade sig de första symptomen på att han ådragit sig syfilis.
Syfilis var vid den här tidpunkten en mycket vanlig, obotlig och med skam belagd sjukdom, då den vanligtvis smittar via sexuellt umgänge. Det är dessutom en sällsynt sadistisk sjukdom, i synnerhet i dess ibland mycket utdragna slutskede, vilket kan sträcka sig över flera tiotalet år, något de flesta saknar kunskap om och har svårt att föreställa sig idag, då penicillinet tvingar denna infektionssjukdom på knä redan i inledningsskedet.
Allt eftersom sjukdomen framskred och Daudets lidande blev allt mer omfattande växte tanken fram att skriva en roman, att i skönlitterär form återge den egna resan ”i smärtans riken”. Ett arbete Daudet påbörjade, men som han av naturliga skäl, aldrig kunde avsluta. Hans sporadiska, periodvis förda anteckningar, vilka så att säga är skrivna under smärtans diktat, finns dock bevarade och i dessa skildrar författaren sina egna upplevelser av det långsamma och ytterst plågsamma slutstadiet av sjukdomsförloppet. De enorma smärtorna – han beskriver sig själv som ”en smärtans enmansorkester” - vilka spred sig genom hela kroppen, den tilltagande svårigheten att gå, den viljeansträngning som krävdes för att klara de enklaste vardagssysslor, men även de ytterst smärtsamma och i stort verkningslösa behandlingar, vilka läkarna ordinerade. I likhet med andra sjuka personer blir Daudet specialist på läkemedel och han talar om sin tids medikamenter, kloralhydrat, bromid och morfin vilka alla ger mer eller mindre svåruthärdliga biverkningar. Han beskriver sina resor till olika kurorter, dessa ”hopplöshetens inrättningar” som Daudet kallar dem, vilka författaren besöker i hopp om att få sina plågor lindrade och där han kan studera vad han sjävl kallar sina ”dubbelgångare i smärtan”. Han talar om fruktan att förlora sin själsförmögenhet och om kampen för att i möjligaste mån skona sin familj från det lidande och den skam han drabbats av.
Parallellt med att Daudet, under stort lidande, arbetar på sin text, för även hans gode vän, litteraturkritikern Edmond de Goncourt (1822-1896) dagbok. I denna dagbok redogör han för sin gode väns plågsamma förfall, men återberättar ävenledes de samtal kring döden som de båda för.
Att det var Daudet och inte någon av den franska litteraturhistoriens tre stora syfilitiker Baudelaire, de Maupassant och Flaubert som gav sig i kast med det omöjliga projektet, att skildra sin egen långsamma, plågsamma död, kan förvåna och hur den roman som Daudet skissade på skulle ha gestaltat sig, kan vi inte veta något om. Konstateras kan dock, att den korta text, de fragmentariska anteckningar, vilka bevarats och som nu för första gången översatts till det svenska språket i sig utgör ett litet mästerverk. Daudet är personlig, texten omedelbar och orden kolossalt nakna, de vittnar om smärtan men också om skönhetens och grymhetens närhet till varandra.
Gouncourts dagboksanteckningar vilka även de innefattats i denna utgåva tillför en ytterligare dimension till redogörelsen. Han gavs dock ingen möjlighet att skildra Daudets sista tid i livet. Vid ett besök hos författaren i juli 1896 avled han plötsligt av en blodpropp i lungan. Daudet kom med andra ord trots sin sjukdom att överleva Gouncourt med ett drygt år. Daudet avled under en familjemiddag i december 1897, 57 år gammal. Lidandet hade nått sitt slut.

Namnet Syfilis kommer från karaktären Syphilus i en av läkaren och diktaren Girolamo Fracastores (1478-1553) dikter.

Nikolaj Vasiljevitj Gogol (1809 -1852) anses vara.. Visa hela

Nikolaj Vasiljevitj Gogol (1809 -1852) anses vara den ryska prosans fader. Han växte upp i Poltava men flyttade som 19-åring till St. Petersburg där han inledningsvis bedrev konststudier samt arbetade som kontorist. Den blivande författaren hade svårt att finna sig till rätta i det sociala livet, vilket hann fann hierarkiskt och ett genomgående tema i hans böcker kom att bli en uppmaning till samhällsförändring. Genom sitt författarskap sökte han bringa klarhet i hur Rysslands utveckling borde gestalta sig och han kritiserade flitigt den kejserliga ryska staten vilken han menade hade förslavat folket både fysiskt och andligen.
Gogol debuterade som författare 1831 med ”Kvällar på en lantgård nära Dikana”, ett verk som rönte stor popularitet. Författaren upplevde dock att både kritiker och publik, vilka främst roades, missförstod hans verk och inte såg den bakomliggande samhällskritiken. Enligt Gogol var en författares uppgift att visa på fel och brister i samhället och att på så vis bidraga till en förändring av detsamma.
Idag är Gogol mest känd för novellsamlingen ”Petersburgsnovellerna” (1842) av vilka ”Kappan” är den mest lästa. Denna inte särdeles voluminösa text kan beskrivas som en enkelt och återhållsamt, men ändå målande berättad, absurdistisk satir med både realistiska och övernaturliga inslag samtidigt som det är en berättelse med ett stort psykologiskt djup
I ”Kappan” får vi stifta bekantskap med Akakij Akakijevich, en tafatt medelålders ämbetsman utan vare sig hopp eller drömmar. En man vars enda önskan är att få ägna sitt liv åt det arbete han som titulärråd utför vid ett namnlöst ämbetsverk – att genom avskrift kopiera olika handlingar. Han är så till den grad absorberad av de bokstäver han kopierar att han knappast reflekterar kring sin torftiga livssituation. Hur han bor, att hans kläder faller i trasor och att omgivningen narras med honom. Den annalkande vintern gör honom dock slutligen uppmärksam på den trasiga kappa han bär och han besöker med stor vånda en skräddare för att få den lagad. När han av denne får veta att kappan nu är i ett så dåligt skick att den står utom all räddning är det nära att hela hans värld rasar samman. Han inser att nöden tvingar honom att, för dyra pengar, låta sy en ny. Han snålar på allt och står där, slutligen, med en ny kappa.
Akakij Akakijevich genomgår plötsligt en metamorfos: Hans självbild förändras och så även omgivningens attityd. Plötsligt blir han, genom bärandet av sin nya rock, accepterad och inviterad till sällskapslivet.
Här skulle historien kunna haft sitt slut om, som Gogol själv uttrycker det: ”det inte varit för de allehanda olyckor som beströr livets väg”.

Mot slutet av sitt liv var Gogol eftertraktad i de bildade kretsarna. Alla ville höra hans texter läsas och alla ville diskutera hans syn på det ryska samhället. Samtidigt plågades författaren av de stora förväntningar som ställdes på honom och istället för att bli uppmuntrad blev han uppgiven och började uppmana sina landsmän att acceptera den rådande ordningen i samhället. Varför Gogol, som genom hela sitt författarskap kritiserat den rådande samhällsordningen, plötsligt hade ändrat uppfattning är oklart, men hyllningskörerna kom nu att vändas till en massiv kritik.
Gogol har trots den kritik som drabbade honom, kommit att bli en stor förebild för många senare författare däribland Anton Tjechov (1860-1904) och Fjodor Dostojevskij (1821-1881) och ”Kappan” är förmodligen den mest berömda av den ryska litteraturens noveller. Även svenska författare har låtit sig inspireras av Gogols tankeväckande humoristiska och djupt sorgliga historia och ett tydligt exempel på detta är Hjalmar Söderberg (1869-1941) som med sin historiett ”Pälsen” skickar en hälsning till sin ryska förebild. På samma sätt som i Gogols novell förändras livet, för ett kort ögonblick, för Söderbergs karaktär då denne får bära ett med status förknippat klädesplagg.

Pejob

”Madame Bovary – det är jag” så lyder det ofta cit.. Visa hela

”Madame Bovary – det är jag” så lyder det ofta citerade utrop som Gustave Flaubert (1821-1880) skrev på tal om sin första roman och tillika litterära genombrott ”Madame Bovary” (1857), ett verk som kommit att placera sin upphovsman bland de främsta i den franska realismens skola. Vid sidan av verk som ”Don Quijote”, ”Brott och Straff” och ”Ulysses” räknas ”Madame Bovary” som ett av de viktigaste verken i den moderna romanens historia och bland fransk litteratur är det troligtvis endast Marcel Prousts ”På spaning efter den tid som flytt”, som kan mäta sig med Flauberts debut. Stilistiskt är Flaubert utan tvekan den främste i fransk litteratur och få författare har med samma noggrannhet och uthållighet format sina texter. Han formulerade själv en mängd regler för sitt skrivande och förutom högt ställda stilistiska krav var även berättartekniken, objektiviteten och exaktheten i beskrivningen av detaljer, av stor vikt. Som ett exempel införskaffade Flaubert mer än 1500 vetenskapliga verk, inom vitt skilda områden, såsom matematik, filosofi, medicin och religion, inför sitt arbete med det som skulle komma att bli hans sista roman ”Den Eviga Dumheten”, ett bokprojekt han arbetade med på heltid under 8 år, men ändock inte han avsluta före sin död.
Gustave Flaubert föddes i en läkarfamilj i Rouen. Vid 18 år ålder reste han till Paris för att studera juridik emedan det enda som intresserade honom var litteraturen och det är vid den här tiden främst romantiken, representerad av författare som Byron, Hugo, Chateaubriand och Gautier, som fascinerar honom. Redan i unga år upptar skrivandet en stor del av hans liv och efter bara några få år hoppar han av studierna och återvände till sin hemtrakt för att på heltid ägna sig åt sitt skrivande. Han bosätter sig på en gård i Croisset och kommer att, endast med avbrott för olika studieresor, stanna där resten av sitt liv, uteslutande sysselsatt med studier och romanskrivande.
”Madame Bovary” Flauberts första stora litterära verk, ett verk för vilket, parentetiskt kan sägas, författaren blev åtalad för sedeslöshet, är berättelsen om en kvinna vid namn Emma Bovary, som under sin ungdomstid vistas mer i romanernas värld än i det verkliga livet. Denna verklighetsflykt får till följd att hon skapar sig storslagna drömmar om livet och kärlek, drömmar vilka knappast kan förverkligas i den borgerliga småstad där hon är född att leva och ännu mindre i det äktenskap hon ingår med en behärskad och ointressant läkare vid namn Charles Bovary. Hennes frigörelse tar sig uttryck i ett sökande efter ”den sanna kärleken”, men resultatet blir endast två förfelade kärleksaffärer, en härva av lögner samt ett tragiskt slut och även om författarens syfte, enligt egen utsago, var att skriva en bok om ingenting, en bok som endast bars upp av stilistiska kvaliteter, har ändock generationer av läsare gripits av Emma Bovarys öde, något som torde bevisa att romanen, till syvende och sist, har ett innehåll som berör. Men att som läsare, ta Emmas drömmar på allvar, det vill säga att bli förförd av texten, är att falla i samma fälla som Emma Bovary och därmed bli ett offer för författarens ironi. Enligt Flaubert är det inte möjligt att identifiera sig med Emma, då hon saknar ”poetiskt djup och äkta känslor” och i stället är det litteraturens egen suggestionskraft som påverkar oss, på samma sätt som den påverkar Emma och boken blottlägger, menar Flaubert, till vilken grad litteraturen förmår påverka läsaren. På samma sätt som Don Quijote försöker återgestalta innehållet i de riddarromaner han läser, på samma sätt drömmer sig Emma med sina romantiska berättelser bort från den grå vardagen, men emedan Don Quijote snarast upplevs komisk upplevs Emma främst som djupt mänsklig och rörande, inte minst då hennes situation i grunden är hopplös och denna upplevelse av Emma är för många läsare av större betydelse än det inte helt insmickrande porträtt Flaubert med distans och ironi tecknar av henne. Samtidigt står det klart att Flaubert ändock, på flera punkter, sympatiserar med Madame Bovary, inte minst vad gäller hennes förakt för småstadsborgerskapets inskränkthet och hennes försök till flykt från en mördande tristess något han med sitt utrop ”Madame Bovary – det är jag” klart och tydligt deklarerade.

Pejob

Isidore Ducasse eller Comte De Lautréamont (Greven.. Visa hela

Isidore Ducasse eller Comte De Lautréamont (Greven av Lautréamont) som han även valde att kalla sig, dog vid endast 24 års ålder 1870. Föga är känt om hans liv och Ducasse har kommit att bli en av dessa evigt gäckande gestalter i litteraturhistorien kring vilken myter spunnits. Förutom klassikern ”Maldorors sånger” skrev han endast ”Poesier” som gavs ut postumt och dessa båda texter, tillsammans med ett antal brev av ofta prosaiskt slag, samt några korta ”Apokryfer” vilka man förmodar härstammar från Ducasses penna, ingår i den utgåva av Lautréamonts samlade verk som 2001 utgavs på svenska.
Vad som är känt om Ducasse är i stort bara en samling hårddata: Att han föddes i Montevideo i Uruguay 1846 och att hans far var fransman och arbetade för det franska konsulatet. Att hans mor, om vilken man föga vet, avled samma år som sonen föddes. Dödsorsaken är okänd men man har spekulerat kring självmord. Att Isidore Ducasse skickades till Frankrike för studier då han var 13 år och att han först studerade i Tarbes och därpå i Pau, men att studieresultaten var mycket otillfredsställande. Han studerade filosofi men någon studentexamen lyckas han aldrig prestera. Att han 1867 återvänder till Montevideo för en kortare period men att han redan samma år åter befinner sig i Frankrike. Hans far har beviljat honom ett generöst understöd och han bosätter sig nu i Paris, där han börjar skriva. 1869 publiceras ”Maldorors Sånger” under pseudonymen Comte De Lautréamont men verket passerar obemärkt förbi. På våren 1870 färdigställer Ducasse de båda häftena ”Poesier 1 & 2” men de blir inte publicerade. Den 24 november 1870 kl. 08.00 på morgonen finner man honom död på sitt hotellrum. Dödsorsaken har dock, som det mesta i övrigt vad gäller denne författare, förblivit höljt i dunkel, men det har bl.a. spekulerats kring mord alternativt självmord. Förutom dessa knapphändiga men verifierbara data har ävenledes hävdats att han var involverad i omstörtande politisk verksamhet att han var narkoman, homosexuell och sinnessjuk, men som alltid när det gäller Ducasse förblir det mesta rena spekulationer. För ytterligare kunskap är det främst till de två verken ”Maldorors Sånger” – ett verk som ryktet för övrigt gör gällande att han skrev nattetid till ackompanjemang av pianomusik - och ”Poesier” vi får söka oss för att om möjligt genom dessa kunna måla upp en bild av upphovsmannen och hans tankar
Om ”Maldorors Sånger” kan sägas att det är ett verk som fortfarande provocerar och som t.o.m. dagens mest förhärdade läsare svårligen kan värja sig emot. Det är ett verk bestående av 6 noveller, eller sånger som Ducasse väljer att benämna dem och för de som eventuellt trodde att exempelvis Ellis ”American Psycho” gav uttryck för den moderna tidens nihilism, vill jag rekommendera en genomläsning av denne självutnämnde greves magnum opus. ”Jag inriktar mitt geni på att skildra grymhetens njutningar” deklarerar författaren - vilken transformerats till Maldoror, en inkarnation av ondskan - i inledningen av verket och fortsätter med att i andra sången beskriva hur han penetrerar människans inre för att söka och finna den mest utstuderade ondska. Det är givetvis ingen tillfällighet att författaren valt att framträda i skepnad av Maldoror vilken själv förövar alternativt bevittnar de mest groteska övergrepp. Maldoror får symbolisera det absoluta upproret, ett förnekande av alla mänskliga regelsystem moraliska såväl som estetiska och om Baudelaire var den som visade på vad som kunde åstadkommas innanför gränserna för litteraturen så var det Lautréamont tillsammans med Rimbaud som begick det slutliga övergreppet på litteraturen och sprängde dess gränser. Det skulle dock dröja mer än 50 år innan detta hallucinatoriska mästerverks betydelse stod klar. Maldorors sånger, denna motståndsmanual, detta angrepp på konformismen, kom då att upptäckas och höjas till skyarna av surrealisterna vilka såg Lautréamont som en banbrytare och ett geni.
”Poesier” – uppföljaren till ”Maldorors Sånger” – är ett förbryllande verk, vilket länge har varit föremål för forskarnas spekulationer. Redan ett halvår efter att Ducasse färdigställt ”Maldoror” låg det nya verket klart, ändå rör det sig om två diametralt olikartade verk. Ducasse har här övergivit sin pseudonym ”Comte De Lautréamont” och tematiskt innebär ”Poesier” en helomvändning. Emedan Lautréamont i ”Maldoror” sökte sig ned mot det mörka och ondskefulla i tillvaron propagerar Ducasse i ”Poesier” för att litteraturen skall ställas i de ljusa och goda krafternas tjänst. "Jag vill att min poesi skall vara anständig läsning för en fjortonårig flicka.” proklamerar Ducasse och frågan är hur man skall uppfatta detta verk. Det finns givetvis goda skäl att som vissa kritiker gjort, uppfatta ”Poesier” ironiskt, som en demonstrativ protest från diktarens sida riktad mot en samtid som inte förstod att uppskatta debutboken. En andra möjlig tolkning är att den författare, som skrev ”Maldorors Sånger” och i så hög grad med detta verk bröt mot alla regler, ävenledes valde att ta den fulla konsekvensen av sitt estetiska uppror och omedelbart, i ett försök till nyorientering, gör uppror mot de regler han själv skapat. Som litteratur betraktad är ”Poesier” egentligen inte så särdeles intressant, men som fenomen kan man inte undgå att fascineras av författarens idé, att utgå från redan befintliga skönlitterära texter och omskapa dessa. ”Poesier” kan närmast beskrivas som ett litterärt korståg. Ducasse väljer ur litteraturhistoriens texter, både längre och kortare stycken, strukturerar hänsynslöst om dessa, till dess att deras innebörd förändras, ibland i sådan omfattning att all dess betydelsebärande vävnad upplöses och slutligen placerar in dem i en helt ny kontext. Ducasse t.o.m. angriper sitt eget verk ”Maldorors Sånger” och korrigerar flera partier i denna bok, något som fått flera kommentatorer att tvivla på uppriktigheten i detta arbete och en teori har framlagts om att författaren skrev boken för att försäkra sig om fortsatt underhåll från fadern, som efter att ha fått betala för sonens oavslutade studier och för tryckningen av ”Maldoror” eventuellt ställt sonen inför ett ultimatum. Hur det verkligen förhöll sig lär vi dock aldrig få veta. I ”Poesier” skriver Ducasse ”Jag vet att min förintelse blir fullkomlig” och ”Jag skall inte efterlämna några memoarer”. Han blev sannspådd. Han gäckar oss lika mycket i döden som i livet och inte ens hans gravplats är känd. Han har dock efterlämnat två litterära verk vilka är väl värda att studera och gång efter annan återvända till för att varje gång på nytt fascineras av.

Pejob

”Mot Strömmen” (A rebours) av Joris-Karl Huysmans.. Visa hela

”Mot Strömmen” (A rebours) av Joris-Karl Huysmans (eg. Charles Maria Georges Huysmans) (1848-1907) publicerades första gången 1884 och verket orsakade då omedelbart en litterär skandal. ”Efter en sådan roman återstår bara för författaren att välja mellan pistolmyningen och foten av korset” skrev en kritiker. Huysmans valde det senare alternativet och blev med tiden en glödande katolik. Alla var dock inte kritiska. Mot Strömmen har kommit att betecknas som en av dekadensens heliga skrifter och verket innebar i mångt och mycket en brytpunkt, ett avsked till naturalismen, med Zola i spetsen, som Huysmans menade befann sig i en återvändsgränd.
Bokens hjälte (i den mån beteckningen hjälte är passande) är Jean Floressas des Esseintes den siste i raden av ättlingar i en degenererad adelssläkt. En sjuklig och svag (i både fysisk och psykisk bemärkelse) excentriker och hyperestet som vantrivs i kulturen. Han har - efter att prövat på alla tänkbara utsvävningar, vilka fått honom liknöjd och håglös - beslutat sig för att, i förakt för det samhälle han lever i och som han upplever som vulgärt, penningfixerat och nyttoorienterat, gå mot strömmen. Han beslutar sig för att ta sin tillflykt till den totala ensamheten, att leva som eremit. På en avsides gård, på den franska landsbyggden, skapar han sig en värld i miniatyr, ett eget universum, ett slags virtual reality där han kan erhålla all den stimulans han önskar, utan att behöva konfronteras med den yttervärld som fyller honom med en sådan avsmak.
Mot Strömmen saknar i stort en handling i traditionell mening. Boken kan snarast beskrivas som ett perverterat livstilsmagasin i romanform. I de essäliknande kapitlen beskrivs des Essientes val av inredning, såsom val av färger och möbler, hans val av konst och litteratur, mat, dofter och blommor. Perfektionen saknar gränser, inte nog med att böckerna i biblioteket selekterats med stor omsorg till och med papperet och typsnittet i de böcker han äger, har valts med största noggrannhet. Allt i ett försök att motverka den leda och tomhet han förnimmer. Ensamheten visar sig dock inte vara den mirakelmedicin som des Essientes räknat med. Hans experiment leder långsamt men säkert fram mot ett totalt personligt sammanbrott.
Vilken relevans har då en roman som Mot strömmen för en nutida läsare?
Är inte des Esseintes sammanbrott ett resultat av en leda orsakad av ett ständigt ökande behov av sensationskittlingar och har inte detta behov ökat under det sekel som förflutit? Krävs inte idag än mer för att utplåna larmet omkring oss? Är inte det amerikanska inflytande som Huysmans förfasas över än mer påträngande idag än 1884?
Det är lätt att se des Esseintes arbete som ett smått parodiskt extreme home makeover-experiment, men vari består då det parodiska? Är sanningen inte den att vi, även om vi uppfattar des Esseintes som extrem, med dagens designhysteri drivit oss själva långt längre? Är inte det des Esseintes försöker skapa, vad vi idag skulle benämna en temapark eller ett upplevelsecentra? Som exempel inreder han, in i minsta detalj, sin matsal som kabyssen på en båt, för att uppleva att han är ute och reser. Är det inte så att des Esseintes i sin längtan efter en tillflyktsort från det moderna skapar något som känns förbluffande modernt?

Mot Strömmen har tidigare endast funnits på svenska i en svåråtkomlig, sedan länge utgången, utgåva från 1946 och det är därför med stor glädje jag införlivar den nya översättningen (signerad Elias Wraak), vilken även innehåller Huysmans ursäktande förord (som han skrev 20 år efter att boken första gången publicerades) i min bokhylla.

Ola Hansson (1860-1925) var en outsider och en sär.. Visa hela

Ola Hansson (1860-1925) var en outsider och en särling i författar-Sverige. Han skrev både prosa och lyrik, essäer och litteraturkritik och texterna är ofta genreöverskridande. Han debuterade 1884 med ”Dikter” ett verk i vilket, helt i dåtidens anda, kärleken och medkänslan står i fokus. Debuten fick ett, i det stora hela, positivt mottagande, något som dock inte skulle komma att gälla för uppföljaren ”Notturno” (1885) hans kanske mest omtalade diktverk. Hansson bröt här, för svensk litteratur, helt ny mark. Han hade låtit sig inspireras av symbolismen och den dekadenta litteraturen, med Baudelaire i spetsen, men möttes av total oförståelse.
Hansson lät sig dock inte nedslås. Han fortsatte att vara produktiv och samtidigt med ”Notturno” gav han ut sin essäsamling ”Litterära Silhuetter 1” i vilken han deklamerar att ”En diktares främsta uppgift är att förklara en mänsklig karaktär” vilket kom att bli hans credo. Hans ambition var vidare att skapa en ny litterär form, mellan novellen, historietten och lyriken. Detta för att kunna fånga alla nyanser i de komplexa själsliga förlopp som han i tidens anda ville återge.
”Sensitiva Amorosa”, det prosapoetiska verk i vilket Hansson för första gången kom att förädla sitt credo och sina tankar kring litteraturen, orsakade skandal då det publicerades 1887. Enligt Karl Warburg var dessa små berättelser ”något av det på en gång osundaste och mest frånstötande som bjudits av en svensk penna…”. Aftonbladet skrev att verket var ”bland de skändligaste alster av en depraverad fantasi som en på osedligheten ockrande förläggare framdragit i dagsljuset…” För en nutida läsare ter sig dessa reaktioner närmast obegripliga.
”Sensitiva Amorosa” kan snarast beskrivas som en samling prosaskisser vars gemensamma tema enkelt kan beskrivas som kärlekens, eller snarare förälskelsens och åtråns, flyktighet. På ett sätt som Freud senare skulle komma att göra, talar här Hansson om ”Det Omedvetna”, de komplicerade processer i vårt inre om vilka vi föga vet och över vilka vi har ringa makt. Följande rader illustrerar och sammanfattar på ett utmärkt sätt dessa, författarens, tankegångar: ”Vad tjänar det till att söka bygga upp ett liv, då vi behärskas av makter som vi icke känna och då vi icke veta mer om vårt lönnliga känsloliv än de grodd och knoppar, som nu svälla och spira här runt omkring oss veta huru deras celler danas.” I den avslutande texten kan vi dock skönja en viss hoppfullhet. Här beskriver Hansson en kärleksrelation utan ord och utan kroppslig beröring och kanske vill han med denna text säga oss att detta är den enda kärlek som inte hotar att förflyktigas.
Kritiken drabbade Hansson hårt. Han förstod att hans möjligheter att finna förläggare vilka var beredda att publicera hans texter nu var ytterst begränsade och han valde att gå i landsflykt. Som en ofrivillig kosmopolit, ständigt olycklig i sin hemlängtan, levde han resten av sitt liv på resande fot. Om detta författade Hansson bl.a. följande rader: ”Man är alltid och överallt en hemlös, man är aldrig och ingenstädes helt hemma; ty varest huvudet har hemmarätt, känner sig hjärtat som en främling, och varest personligheten ligger på ejderdun, sitter förståndet på sängkanten, disputerar och begrundar och ger ingen riktig ro till drömmeri.”
I ”Parias” (1890), som troligtvis p.g.a. skandalerna kring ”Sensitiva Amorosa” inte fann någon förläggare i Sverige, är det, på samma förfreudianska vis, kriminaliteten och dess bakomliggande psykologiska orsaker, samt gränslinjen mellan normalitet och vansinne, som skärskådas. Idén till ”Parias” fick Hansson då han bevittnade en domstolsförhandling där en ung kvinna stod inför rätta för barnamord. Hansson kom till slutsatsen att kvinnan handlat omedvetet, att hon inte varit tillräknelig då hon utförde mordet och därför inte kunde ställas till svars för sina handlingar. En av novellerna i boken blev författarens skönlitterära version av händelsen och samtliga de 8 berättelserna i ”Paria” hanterar på ett eller annat vis samma tema.
Redan 1889, emedan Hansson fortfarande bodde i Sverige, skrev han på det som skulle komma att bli hans tredje prosapoetiska verk, ”Ung Ofegs Visor”. Ett verk i vilket författaren lyfter fram de Nietzscheanska tankegångar vilka starkt präglade honom. Hans intelligensarokratiska livsåskådning, hans anti-borgerliga, antimaterialistiska ideal och hans antagonistiska förhållande till rådande normer. I ”Ung Ofegs Visor” kan vi skönja ett upphöjt suveränt Jag som med skepsism blickar ut över världen och människorna. Som helhet är verket mystiskt i sin karaktär och något oklart i sin filosofiska eklekticism varför det känns mindre intressant än de båda tidigare prosapoetiska veken av Hanssons penna. ”Ung Ofegs Visor” kom att publiceras först 1882.
”Sensitiva Amorosa”, ”Parias” och ”Ung Ofegs Visor” tre prosapoetiska verk, vilka alla intar en central position i Hanssons författarskap, finns nu för första gången samlade i en volym ”Parias – Prosa I Urval” och även om texterna idag, svårligen kan uppfattas som lika kontroversiella som då de första gången publicerade, känns de ändock förbluffande moderna och läsvärda. För de läsare som tidigare inte stiftat bekantskap med Hanssons författarskap utgör denna volym en utmärkt introduktion liksom den för de, som tidigare endast tagit del av hans diktning, visar på ytterligare en dimension i denne författares konstnärliga gärning.

Pejob

Arthur Rimbaud (eg. Jean Nicolas Arthur Rimbaud) (.. Visa hela

Arthur Rimbaud (eg. Jean Nicolas Arthur Rimbaud) (1854-1891) är en av litteraturhistoriens stora legender. Han kan i mångt och mycket sägas vara upphovsmannen till den moderna poesins myt och bilden av poeten som missanpassat geni. Under en kort period av sitt liv, mellan 15 och 20 års ålder gav han sig helt åt poesin och skapade hela sitt poetiska livsverk, för att därefter oåterkalleligen säga Nej till litteraturen. Med sin produktion, som om inte särdeles omfångsrik så dock innehållsrik, har Rimbaud kommit att bli en av kanske dussintalet namn i poesins historia som lyser med ett eget ljus. Hans dikter, vilka revolutionerade poesin både till form och innehåll, skulle komma att få en oerhörd betydelse för senare lyrik, inte minst i det att de förebådade både symbolismen och surrealismen. Tyvärr är Rimbaud inte bara en samling lysande dikter, han har ävenledes, i det närmaste, kommit att förvandlas till ett varumärke, en symbol för uppror, revolt och ständiga äventyr, snarare än en författare som verkligen läses. Givetvis har Rimbaud genom sitt leverne och genom det faktum att han i mångt och mycket sökte upphäva gränserna mellan litteratur och liv själv kommit att bidraga till detta och det föreligger hela tiden en risk att man, då man försöker närma sig detta komplexa författarskap, själv faller ned i ett hav av romantiska förenklingar, tillrättalägganden och egna begränsade tolkningar.
Vad gäller Rimbauds liv, finns nog material för ett flertal romaner och att sammanfatta hans stormiga leverne på några få korta rader är hart när omöjligt. Arthur Rimbaud föddes den 20 oktober 1854 i den lilla staden Charleville, drygt 20 mil norr om Paris, nära gränsen till Belgien. Fadern, Frédéric Rimbaud var kapten i infanteriet och befann sig ofta på resande fot. Modern Vitalie Cuif var dotter till en markägare i trakten. Äktenskapet var stormigt och föräldrarna kom att gå skilda vägar 1860, då Arthur är 6 år, men det är ändock i en trygg borglig miljö som den blivande poeten inlemmas. Som barn var Arthur en mönstergosse och när han 1861 skrivs in som elev vid Institution Rossat får han hoppa över flera klasser. 1865 skrivs han in vid Collége de Charleville där han inledningsvis är skolans ljus och bl.a. vinner flera priser för sina formsäkra dikter på franska och latin i klassiskt versmått och den 15 januari 1869 blir Rimbaud för första gången publicerad i en tidskrift med den latinska dikten ”Det var vår…” I januari 1870, samma år som Rimbaud fyller 16, inträffar dock något som skall komma att förändra hans liv. Då ersätts skolans retoriklärare, Feuillâtre, av den 22-årige Georges Izambard och han och Rimbaud blir genast goda vänner. De för långa diskussioner kring litteratur, filosofi och politik och Izambard vidgar Rimbauds vyer. Bl.a. introducerar han Rimbaud för den nya ”farliga litteraturen”, till sistnämndas moders stora förtret. Samma år får Rimbaud ytterligare ett antal dikter publicerade. Han är fortfarande en exemplarisk student men inom honom har något hänt och han upplever plötsligt ett starkt behov av att revoltera, både socialt och litterärt. Den 19 juni 1870 förklarar Frankrike krig mot Preussen och den 29 augusti rymmer Rimbaud för första gången hemifrån. Han ger sig av till Paris per tåg med förhoppningen att, väl i huvudstaden, få bevittna kejsardömets fall. Vid framkomsten blir han dock, då han saknar både pengar och färdbevis, omedelbart häktad och förd till Mazasfängelset, från vilket han tvingas skriva till Izambard och be om hjälp. Izambard kommer och löser ut honom den 5 september. Under Rimbauds dagar i Mazasfängelset har Napoleon den III hunnit kapitulera (2 september, 1870) inför Preussarna och den tredje republiken har utropats (4 september, 1870). Väl i Charleville rymmer Rimbaud snart igen, den här gången vandrar han till fots till Belgien där han tänkt sig söka jobb som journalist, men modern sänder polisen efter honom och han är snart tillbaka i Charleville där han stannar en tid. P.g.a. kriget är skolan nu stängd och Rimbaud spenderar dagarna på stadens bibliotek. Den 25 februari 1871 reser Rimbaud åter till Paris, där han lever under stor misär. Paris är en stad i spillror, man är omringad av Preussarna och den provisoriska regeringen försöker, samtidigt som revolutionen jäser i staden, få till stånd ett fredsavtal. Rimbaud återvänder, efter bara 14 dagar i huvudstaden, till Charleville. Den 18 mars 1871 utropas Pariskommunen. Rimbaud skriver kommunardiska dikter och i slutet av april samma år befinner han sig återigen i Paris. Hans målsättning är att arbeta för revolutionen, men besvikelsen blir stor då han upplever att folk bryr sig mer om bristen på mat än om själva revolutionen. Den 21 maj 1871 inleds ”Blodiga veckan” och 20 000 personer dör. Rimbaud återvänder till Charleville där han nu orsakar skandal. Han har låtit håret växa och slutat att tvätta sig, han spenderar dagarna på krogen och provocerar folk i största allmänhet. I september 1871 skriver han till den då etablerade poeten Paul Verlaine och bifogar ett antal av sina dikter. Verlaine blir hänförd och svarar: ”Kom, älskade stora själ, du är kallad, du är väntad!” Detta är ögonblicket den nu 17-årige Rimbaud drömt om. Plötsligt öppnar sig en väg ut ur den allt mer kvävande miljö som Charleville innebär. Verlaine är vid denna tidpunkt en lysande, men likafullt, arbetslös poet som nyligen gift sig och inom kort skall bli far, omständigheter som inte hindrar Rimbaud och Verlaine från att inleda ett, milt uttryckt, stormigt homosexuellt kärleksförhållande. Rimbaud, som saknar en bostad i Paris, får inledningsvis bo hos Verlaine, som bor hos sina svärföräldrar, men problem uppstår. Rimbaud chockerar i stort alla han möter. Han svär, röker hasch, dricker stora mängder absint och myllrar av löss, vilka han enligt egen utsago ”odlar för att kasta på präster”. Under drygt ett års tid (1871-1872) för Rimbaud och Verlaine en skandalös tillvaro i Paris. Rimbaud gör sig mer eller mindre omöjlig överallt och i pressen börjar han omtalas som ”den unge satan”. Då han inte längre kan bo kvar hos Verlaines svärföräldrar bosätter han sig först hos konstnären Charles Cros, vilken han senare försöker förgifta med svavelsyra. Han bor därefter en tid hos tonsättaren Ernest Cabaner som är lungsjuk men skär en iskall natt ut samtliga fönsterrutor i dennes boning då det enligt egen utsaga är ”viktigt att döda Cabaner” och blir därefter återigen utan fast adress. Vid ett senare tillfälle attackerar han poeten, fotografen och den gode vännen Étienne Carjat med en värja, mitt under en pågående poesiuppläsning, då han helt enkelt inte står ut med att höra dennes usla diktning. Större delen av tiden spenderar han dock tillsammans med Verlaine på någon av stadens krogar. Vid deras många och långa krogbesök är Rimbaud alltid mycket noga med att aldrig släppa hem Verlaine förrän denne är så full att han garanterat kommer att misshandla sin hustru och Verlaines äktenskap befinner sig nu i ett katastrofalt slutskede. I juli 1872 beslutar sig Rimbaud och Verlaine för att resa till Belgien, men väl där bevakas de hela tiden av polisen och de reser snart vidare till England, där de bl.a. umgås med kommunarder i exil. I december 1872 återvänder Rimbaud till Frankrike och till sin mor i Charleville, men redan i januari 1873 är han åter hos Verlaine i London där deras ömsesidigt nedbrytande relation närmar sig sin kulmen. Den 10 juli 1873 riktar Verlaine en revolver mot Rimbaud, som ännu en gång bestämt sig för att bryta upp och återvända till Paris, något Verlaine motsätter sig, ett skott går av och Rimbaud träffas i handleden. Denne bestämmer sig ändock för att resa. Verlaine börjar jaga Rimbaud genom staden men arresteras av polis och döms till två års fängelse för dråpförsök. Rimbaud återvänder till Charleville i både fysiskt och psykiskt mycket dåligt skick, men lyckas ändå under tiden hos modern, färdigställa ”En tid i helvetet” den enda av sina böcker som han själv förde till trycket. Rimbaud sänder manuset till en tryckare i Belgien, där han sedan hämtar sina friexemplar. Resten av upplagan blir kvar på tryckeriet, obetald, där den återfinns först 1901. I november 1873 beger sig Rimbaud till Paris för att dela ut friexemplaren av sin bok bland sina få kvarvarande vänner, men som ”Verlaines förintare” bemöts han med avsky. I mars 1874 reser han till London där han tänkt sig söka arbete som privatlärare, men av detta blir intet och han lämnar London den 31 juli. Den 29 december är han åter i Charleville. (Vad han gjorde under perioden 31 juli – 29 december är oklart.) Den 13 februari 1875 reser han till Stuttgart där han studerar tyska och/eller, oklart vilket, undervisar en läkares barn. Några veckor efter ankomsten till Stuttgart får han besök av Verlaine, ett möte som enlig Verlaines beskrivning är mycket ”civiliserat” och Rimbaud ger Verlaine det material denne senare skulle sammanställa och ge ut under namnet ”Illuminationer”. I maj 1875 reser Rimbaud till Italien. Han vandrar till fots över alperna och når, i ett tillstånd av fullständig utmattning Milano. Några månader senare, under sin tid i Italien, kollapsar han och skickas hem till Frankrike på bekostnad av franska konsulatet. Han ger sig genast i kast med en ny plan, att ta värvning för Carlisterna och strida i spanska inbördeskriget men så snart han erhållit pengar och instruktioner försvinner han i stället till Paris. Om denna Parisvistelse är inte mycket känt, mer än att han skapar sig en mängd alter egon såsom ”Saken”, ”Bromsen”, ”Filomaten” och ”Mannen med fotsulor av vind”. Efter ett kort besök i Charleville reser han i april 1876 till Wien men blir rånad och därefter gripen för lösdriveri och utvisad. I maj 1876 reser han till Bryssel där han tar värvning i den holländska kolonialarmén. Tjänstetiden är 6 år, men redan efter ca ett halvår deserterar han och den 9 december 1876 är han åter hos modern i Charleville, där han väljer att tillbringa vintern och våren. I maj 1877 ger han sig av igen, nu som anställd, under falskt namn, hos en holländsk rekryteringsagent, där han arbetar med att få unga män att ta värvning i den arme han själv, mindre än ett år tidigare, har deserterat från. Efter en tid tar han sin provision och reser till Hamburg, där han spelar bort alla pengarna på casino. Han får arbete som biljettförsäljare för en cirkus och besöker bl.a. Stockholm och Köpenhamn men återvänder mot slutet av sommaren till Charleville där han stannar en tid. Mot slutet av 1878 vandrar han till fots över S:t Gotthardpasset och vidare till Genua, varifrån han reser vidare till Alexandria. Här får han arbete som tolk för ett byggföretag och blir stationerad på Cypern men insjuknar i tyfus och tvingas åka hem. I september 1879 träffar han en gammal skolkamrat som berättar att han köpt böcker – parnassdiktare – men Rimbaud avbryter honom med orden: ”Att köpa böcker, särskilt sådana, är fullkomligt idiotiskt. Du har ett klot på axlarna som borde ersätta alla böcker. Bokhyllor duger bara till att dölja möglet på gamla väggar!” Då han av en annan god vän blir tillfrågad om sitt skrivande svarar han bara ”Jag sysslar inte med sådant längre” något han inte hellre kom att göra. I ”En tid i helvetet” skriver Rimbaud: ”Mitt dagsverk är slut; jag lämnar Europa. Havsluften skall sveda mina lungor; avlägsna klimat skall bränna mitt skinn.” och detta var precis vad som skulle komma att ske. De sista 11 åren av sitt liv är Rimbaud främst verksam som affärsman och äventyrar i Afrika, huvuddelen av tiden i Harare i Etiopien. Han köper bl.a. kaffebönor, vilka han betalar med europeiska varor, men arbetar även en tid som vapenhandlare och eventuellt slavhandlare (här går uppgifterna isär). Han får ryktesvägen höra att han kommit att bli något av en berömdhet hemma i Frankrike och att han är en av ”De Fördömda Poeterna” i Paul Verlaine´s nyutkomna bok men detta tycks snarast göra honom irriterad och han vägrar att ha någon som helst kontakt med sina diktarvänner. 1886 publiceras även ”Illuminationer”, en bok vilken lanseras som ”den framlidne (!) Arthur Rimbaud´s samlade verk, men som endast innehåller ett urval av hans sena diktning (1873-1875). 1891 drabbas Rimbaud av Synovit cancer. Hans ben svullnar upp, han plågas av enorma smärtor och han kan till slut inte gå. Han låter bygga en bår och anlitar 16 man att bära honom de 30 milen genom öknen, från Harare till hamnstaden Zeliah, en resa som tar tolv dagar. Han skickas därefter med båt till Marseille där hans ben amputeras men hans allmäntillstånd fortsätter att försämras och han avlider den 10 november 1891, 37 år gammal, efter ett intensivt och självförbrännande liv. Ett liv som i många stycken är fascinerande att studera men som också väcker en lång rad frågor, av vilken den mest omdebaterade utan tvekan varit: Varför han, av fri vilja valde att sluta skriva och vände litteraturen ryggen.
Men kanske är denna fråga inte det stora mysterium den först synes vara. Kanske var det bara en självklar och radikal konsekvens av författarens upptäckt, att inget fanns kvar att upptäcka: Att de som valde författarskapet som yrke, som såg det som ett hantverk, som blev vad vi i Sverige benämner ”kulturarbetare”, kom att bli som vilka som helst i det borgerliga nyttosamhället. Rimbaud skrev själv i ”En tid i helvetet” följande rader: ”Jag avskyr alla yrken. Förmän och arbetare, alla är de usla bönder. Handlag med pennan är inte bättre än handlag med plogen. Vilket århundrade för handlag!” I ett av sina brev skrev dessutom Rimbaud: ”Jag är en annan” En mening vars innebörd flitigt diskuterats och där allehanda tolkningar presenterats men där frågan är om den inte betyder precis vad som står? Rimbaud vägrar att formas och fixeras och lösningen blir, ett liv med ständiga uppbrott: Från vanor, från idéer, från moral, från hemmet, från Frankrike, från Europa. Bort från allt, fri från allt. Kanske skall poeten Rimbaud bara ses som ett av många projekt, där luffaren Rimbaud var ett andra, anarkisten Rimbaud ett tredje, äventyraren Rimbaud ett fjärde o.s.v. och kanske var, för Rimbaud, poesin, inte ens det viktigaste projektet.
På svenska introducerades Rimbauds poesi först på 1930-talet och då av Artur Lundkvist och Gunnar Ekelöf vilka båda presenterade varsin drömbild av den store rebellen. Artur Lundkvist infogade honom i sitt otroligt engagerande, men inte särskilt korrekta hjältegalleri i den viktiga ”Ikarus flykt” från 1939. Rimbaud får där spela rollen av ”poesins genius” och sällan har en mer romantisk bild av Rimbaud sett dagens ljus. I inledningen till Artur Lundqvists ”Ikarus” kan vi bl.a. läsa följande ”Hans genialitet bestod i omåttlighet, en demonisk gudomlig omåttlighet, ett luciferskt övermod som förde honom högt men också störtade honom djupt” Vidare kan vi läsa: ”Han överföll den lyriska skönheten med en våldsamhet som knappast lämnade kvar annat än spåren av ett drama. Han slog sönder verkligheten för att skapa den på nytt: en lågande magisk värld som helt var hans…” En fantastisk text men som, inte att förglömma, genom sin prosalyriska hängivenhet, också för myten Rimbaud vidare och som säkert betytt lika mycket för den svenska bilden av Rimbaud som Gunnar Ekelöfs viktiga Rimbaudöversättningar. I Ekelöfs händer förvandlades dock Rimbaud till en storartad skönskrivare, en språklig ekvilibrist. Det är absolut inget fel på Ekelöfs texter – de är lysande svensk dikt – men Rimbaud är det inte. Ekelöf kunde helt enkelt inte förmå sig till att överföra Rimbauds kantigheter, de strama, enkla men ändock till bristningsgränsen koncentrerade dikterna och den allt annat än undersköna franskan. Vad Ekelöf gör är att han helt enkelt förbättrar texterna. När nu, enastående nog, Rimbauds samlade verk givits ut på svenska är det en välgärning och det finns återigen en anledning att ta del av de bländade visioner och helvetiska kval som utgör Rimbauds texter. Inte nog med att denna utgåva är den första kompletta på det svenska språket, en än större bedrift är det att översättaren Elias Wraak vars översättning imponerar, dessutom lyckas gå i hamn med detta mastodontarbete. Det är helt enkelt frågan om överväldigande läsning och ett slags ”desorientering av alla sinnen” som Rimbaud själv uttryckte det.

Thomas De Quincey (1785 – 1859) vars berömmelse fr.. Visa hela

Thomas De Quincey (1785 – 1859) vars berömmelse främst vilar på ”En engelsk opieätares bekännelser” (1821) lämnade vid sin död efter sig en gedigen produktion om 22 omfattande volymer. Att stora delar av detta livsverk fallit i glömska kan sägas vara ett beklagligt men lika fullt ovedersägligt faktum. De Quincey har, vilket man vid ett närmare studium av hans författarskap snart upptäcker, betydligt mer att erbjuda än en samling opiebekännelser och att en omfattande volym De Quincey-texter nu finns tillgänglig på svenska måste utan tvekan betecknas som odelat positivt.
”Suckar ur djupen” som denna samling är betitlad, inleds med en mycket informativ och intressant levnadsteckning över författaren signerad Athur Isfelt. En levnadsteckning som till del står i kontrast till den tidigare rådande bilden av De Quincey som en demonisk författare. I Isfelts biografi framträder a priori bilden av en älskvärd människa och familjefar hårt prövad av livet genom traumatiska barndomsupplevelser, perioder av hemlöshet, ett livslångt missbruk och ständig fattigdom. För den som önskar stifta bekantskap med De Quincey utgör denna text en utmärkt startpunkt, speciellt som det i fallet De Quincey är mycket svårt att göra en klar distinktion mellan författaren och människan, i synnerhet om man ser till texterna i denna volym, vars fokus ligger på det själbiografiska planet.
”Suckar ur djupen” innehåller, förutom ”En engelsk opieätares bekännelser”, även den uppföljare författaren skrev lång senare, Suspiria De Profundis” (1845), vars inledande kapitel ”Barndomens sorg” ger en bakgrund och kanske en förklaring till den vuxne De Quinceys problem och missbruk. Inte för att svåra barndomsupplevelser nödvändigtvis måste resultera i ett opiemissbruk, men de kan möjligtvis ha lagt grunden till den ångest och de ständiga magkramper som enligt författaren själv ledde fram till att han började missbruka opium (Ett missbruk han delade med många vid den här tiden, bl.a. Coleridge). Man kan givetvis, om man så önskar, även häda att dessa upplevelser bidrog till att göra honom till den författare han blev.
Denna volym erbjuder dock läsaren betydligt mer än bara de drogrelaterade texterna. Här finns bl.a. författarens minnesanteckningar om åren med poeterna Coleridge och Wordsworth och mötet med den senare kan i många stycken, för De Quincey, betecknas som en lika omvälvande erfarenhet som den första klunken Laudanum (vin med droppar av opium). De Quincey kom livet igenom att betrakta Wordsworth som en av de största poeterna genom tiderna men efter åratal av nära umgängen kom deras vänskap att förvandlas till bitterhet och förakt. Om detta berättar De Quincey i ”Minnen av sjöarna och sjöpoeterna” en text som på sin tid skapade skandal och fick Wordsworth att kalla De Quincey för en ”samhällets varböld”.
När det gäller De Quinceys texter kan de närmast beskrivas som essäer med varierande teman i vilka han infogar händelser och erfarenheter från det egna livet. Han skriver som om han talade högt och hans texter är ofta fyllda av parenteser, citat och inskott. Vad som kan upplevas som en svårighet vid läsningen av De Quincey är de ibland mycket långa inskotten, vilka kan upplevas störa kontinuiteten i berättandet. Detta förtar dock inte det nöje det innebär att läsa hans texter och hans meningsbyggnad är stundtals bländande.
Som författare har han utövat ett stort inflytande, bl.a. på Edgar Allan Poe och Charles Baudelaire och man förstår sistnämndas fascination för opiebekännelserna, inte bara vad gäller berusningen utan även vad gäller de skräckinjagande drömmar som följde på densamma. Suckar ur djupen utgör utan tvekan ett förträffligt substitut för ett glas Laudanum.