Jag har länge tänkt läsa Khaled Hosseinis bok "Flyga Drake" (2003) för att bättra på mina kunskaper och förståelse av Afghanistan. Inget kunde vara lägligare, än att göra slag i saken inför 10-årsdagen av 9/11.
Troots 200 år av fred har myndigheterna tvingat in oss i ett krig, som är mycket svårt att förstå. Information och diskussion är nästan lika med noll. Man kan tro, att varje tankeutbyte riskerar att ifrågasätta hela verksamheten.
Men om man trevar i mörkret kan man hitta Hosseinis bok. Trots, att det är den då 38-årige författarens debutverk, är den mycket professionellt skriven med alla tänkbara melodramatiska knep som kännetecknar såpoperor från Hollywood. I förordet framgår det också, att han haft tillgång till stora resurser. Ju längre man läser, desto mer misstänker man, att i bakgrunden finns ännu starkare krafter.
Inledningen är bra och medryckande. Man förflyttas till en mycket intressant och exotisk miljö. Huvudpersonernas, de båda pojkarnas, relationer fängslar. Man anar orimligheter, men avfärdar dessa som
tillåtna, för att skapa en bra historia. Ändå frågar jag en vän från Iran, där man har samma sorts drakflygarkultur som i Afghanistan, om det där med glasskärvor fastlimmade på draklinorna, för att kunna skära av medtävlarnas linor. - "Det har jag aldrig hört talas om", blev svaret.
Andra besynnerligheter visar sig vara ditlagda av effektsökeri inför bokens "dramatiska" fortsättning.
Av misstänksamhet kollade jag författarens bakgrund. Han är född i Kabul men växte upp i Teheran och Paris, eftersom fadern var diplomat. Hans första återbesök kom först efter USA:s ockupation och bokens publicering.
Bokens bästa avsnitt är mittpartiet, som självupplevt speglar den afghanska invandrarkolonin i USA. Men mot slutet blir man mer och mer nergrävd i ett osannolikt pekoralträsk. Flera gånger upprepas den
"välmenande" parollen: "Den som ljuger stjäl sanningen från oss andra".
Ett tafatt försök att förvända synen hos läsarna.
I slutet kommenterar författaren inledningen av USA:s anfallskrig. De som i 10 år framgångsrikt kämpat för sitt lands oberoende kallas för
"råttor". Det låter inte bättre, än när Khadaffi idag upprepar samma vokabulär. USA:s ombud i Kabul hyllas och medlemmar till hans
"regering" hämtas från afghaner i USA - världens mest korrupta regering bildades, enl. FN-statistik.
Hosseinis bok fick en sannolikt planerad "efterföljare" i Greg Mortensons Afghanistanbok 2006: "Tre koppar te", vars "själv-biografiska" innehåll visat sig vara ett falsarium och större delen av de i sammanhanget insamlade pengarna, bl.a. 100.000 $ av Obamas Nobelpris, har hamnat i privata fickor.
När man lägger ifrån sig boken, tycker man inte, att man lärt sig mycket mer om Afghanistan. Däremot har man fått en inblick i vilka desperata metoder, som USA använder i propagandakriget för att utvidga sitt världsherravälde, upprätta en mässa för vapenförsäljning och om möjligt pumpa olja genom pipelines över Afghanistan från oljefälten i norr.
Trots det drivna litterära hantverket, kan inte en sådan här produkt få
mer än 1 poäng. I ett försök att återupprätta sinnesfriden, har jag som motgift påbörjat läsningen av Abdul Salem Zaeef:s "My life with the Taliban".
Nils Nordlund.
|
(87 år)