”Här kommer en. Här kommer en annan. In i bilden k.. Visa hela

”Här kommer en. Här kommer en annan. In i bilden kommer de, utifrån. De kommer att mötas. En av dem ska dö. Det regnar, lite.”

Två ska mötas, en ska dö. Det är slutet. Slutet är det första vi får veta.

Redan på den första sidan är läsaren fångad i ett järngrepp, då denna utan förvarning kastas rakt in i bokens mest spännande moment. Efter denna originella, poetiskta och mycket fängslande början finns ingen återvändo. Boken måste läsas, från början till slut!

Det originella upplägget fortsätter sedan med att läsaren förflyttas ett halvår tillbaka i tiden, ges en tydlig bild av den tid då handlingen ska utspela sig, samt att perspektivet byts. Nu är det Hannah, bokens huvudperson, som får focus.

Hannah är en flicka som går sista året på det estetiska programmet, bosatt i en egen lägenhet i Malmö. Då hon tappat smaken för ungdomen med all dess ytlighet och spel, strävar hon efter att bli vuxen, eller åtminstone finna en egen väg att genomlida ungdomen. Hennes dagar är fyllda av självvald ensamhet, funderingar, iakttagelser, men framför allt av skrivande. Och att få sina texter lästa.

”Jag skrattade och gick ett långsamt varv i rummet. Bokstäver på papper, ord på papper, tänkte jag. Döda ord, tänkte jag. Blir levande när de blir lästa, tänkte jag. Så är det, så fint och vackert är det: En text blir levande först när någon läser den.”

Men Hannah har lite svårt att hålla distansen, och mer eller mindre frivilligt skapar hon under bokens gång en del nya kontakter; gymnasieläraren Per, den lilla tjäcka Milena, hennes blyge storebror Eldin och den icke rasistiska, skådespelanande skinnskallen Andreas. Hon börjar också få en del oönskade, nattliga, anonyma samtal.

Boken fortlöper sedan, månad för månad, och författarens röda tråd gör sig ständigt påmind. Två ska mötas, en ska dö. Långt innan man ens lärt känna personerna i fråga. I slutet återfinns så början.

Även språket skiljer sig från mängden. Det är ofta poetisk, men känns också vardagligt och avslappnat. Det är mycket varierande och oförutsägbart, då man helt plötsligt kan förvånas av oväntade radbyten, eller kanske några versrader mitt i en vanlig text.

Det är också något provocerande då texten ofta bryter mot språkliga regler, men Per Nilsson lyckas alltid göra det på ett fördelaktigt sätt. Han drar sig inte för att använda vardagsspråk och svordomar, använder dej/mej, och kan låta otaliga meningar (ofta direkt efter varandra) börja med ”och” , ”att” eller ”jag”. Överhuvudtaget använder han sig ofta av likartade meningar efter varandra, precis så som man lärt sig att man inte ska göra. Men jag tycker bara att det förstärker texten, och gör klangen än mera poetisk.

Hannahs dikter, eller texter som återkommer med jämna mellanrum i boken, har väl inte något större poesivärde, men de passar ändå ganska bra in i en funderande tonårsflickas anteckningsblock.
”Lekte tonåring ett år eller två.
Men den leken tröttnade jag på.
För mycket yta, för många spel,
för många rätt och fel.”

Inlevelseförmågan är otrolig. Berättelsen utifrån tonårsflickan Hannahs perspektiv beskrivs av en vuxen man på ett mycket trovärdigt och levande sätt. Per Nilsson har verkligen lyckats bra med uppdraget att skriva just en ungdomsbok. Med stor klarsynthet beskriver han dagens ungdom på ett kritiskt sätt, utan något som helst översitteri, utan det där ”pappa-tonfallet” som säger att det var bättre förr. Han lyckas till exempel på ett knivskarpt med en alldeles lagom dos ironi beskriva högstadiets utvecklingsamtal, och de vuxnas oförståelse och feghet.
””Tjejerna i den här klassen är så mogna.” Det betydde: Tjejerna har fått mens, börjat supa på helgerna och vara tilsammans med killar som är tre år äldre och dubelt så långa.”

Men boken handlar inte bara om Hannah. Den handlar också om Per, som skriver sin bok. Att författaren låter en av karaktärerna bära hans namn är intressant, och har stort symbolvärde. I första kapitlet träffar Per bokens huvudperson, Hannah. Det är han som tar initiativet till deras första samtal, och han är mycket nyfiken på henne. Det är alltså då som boken börjar.

  Vare sig Per i boken är samma Per som har skrivit boken eller ej är en av många frågor som lämnas obesvarade. Per är och förblir bokens gåta, då han kan dyka upp när man minst anar, och kan till och med förändra det oföränderliga.

Kanske är det just detta som denna bok säger mig; Det finns alltid en annan väg. Man kan alltid ändra sig.

  Boken lever på något sätt sitt eget liv, och författaren försöker inte hin dra den. Kanske har författaren rent spontant börjat skriva något spänande, för att sedan ändra sig. Dock finns antydningar på att det var mer genomtänkt än så.

Självklart lämnar han oss så med ett slut, som kan tyckas vara placerat minst ett kapitel för tidigt. Men vi blev tidigt varnade. Och som det står i boken ”du kan omöjligt få veta allt”.