Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta när jag läste boken. De historiska missar som Nemert gör är så pinsamma att man ständigt vrider obekvämt på sig.
Att hon sedan dessutom är adjunkt i historia gör inte saken bättre.
Nej. Folk som försöker skriva historiska romaner utan den rätta sakkunskapen är det värsta jag vet. När författarinnan läst lite om antikens historia samt en rejäl dos religionshistoria kan hon återkomma.
Handlingen då. En pekoral utan dess like. Dessutom är språkbruket under all kritik. Hon skriver som en 14-årig flicka som förläst sig på tantsnusk. Superlativen står som spön i backen och sänker en redan skadskjuten trovärdighet.
Slutsats: Bland det sämsta jag någonsin läst. Skampåle och spöstraff följt av återgång till skolbänken rekomenderas för "författarinnan" Elisabeth Nemert
| 
(45 år)