Amir och Panthea Irandoust flyttar till Sverige från Iran i slutet av åttiotalet. Med sig har de dottern Bahar och sonen Shervin, det är ju för deras skull de lämnar sitt hemland. Men gör de rätt, skulle de ha stannat trots prästerskapets diktatur? Blev de lyckligare i det kalla Nord?
Bahar har inga problem med att leva sitt liv i Malmö, snarare är det omvärldens fördomar som stämplar henne som "invandrare" och tillskriver henne egenskaper som hon ställer sig väldigt främmande inför. Hon är stark och debattglad och det som intresserar henne mest är de som inte tar särskilt stor notis av henne. De som inte bryr sig om hennes ursprung eller kultur.
Bokens nav är familjen Irandoust med Bahar i spetsen, men de olika sidohistorierna är minst lika viktiga för helhetsbilden av det moderna Sverige och Malmö i synnerhet. Vi får följa invandrare och svenskar i deras dagliga möten med varandra och de fördomar de bär med sig. Bokens styrka ligger i att det är så många människoöden som målas upp att alla försök till generaliseringar faller plattare än någon pannkaka någonsin har gjort. Budskapet är solklart: du kan aldrig möta en medmänniska på ett annat sätt än som just en människa. Inte svensk, iranier, invandrare eller kvinna.
Debutanten Bakhtari är en otroligt säker stilist som med humor och precision ger sina karaktärer liv. Detta inte minst genom en underbar transkribering av den brutna svenskan och skånskan som används i boken, vad sägs om:
"Vi kom hit får att eslippa domma grejer. Jag kom till Esverige får att jag ville inte se mannikhor bli domma av religion"
eller
"Udlänningar åo annat löust folk kan man inte lida po. Här e ännu ett rån åo man kan ju baora aona vaor di kommer fråon"
Med sådan språkkänsla kombinerat med ett högaktuellt tema och älsklingsvärda karaktärer kan jag inte annat än att rekommendera den här underbara boken till alla fördomsfulla och de som inte tror att de är det.
|
(46 år)