läste ut denna skrämmande och insiktsfulla bok på en kväll. Visst kan jag hålla med vissa om att språket inte alltid är det bästa tänkbara (men ha i minnet att tjejen är ung) och jag kan även förstå de som tjatar om romantiseringar av depressioner och andra psykiska störningar och dylikt. Blaha Blaha.Saken är den att jag tycker att boken är läsvärd trots detta (dock inte för redan självdestruktiva ungdomar som lätt frestas att skära bort ångesten som hon själv gjorde). Man kan studera litteratur i ämnet men aldrig fånga den riktiga känslan. Den insikten får man genom den här boken, som beskriver hennes sätt att uppleva sin schizofreni. Hon beskriver det dessutom bra.
Faktumet att hon skriver "Jag:" och sen fortsätter med hennes mening kan för vissa kännas jobbigt, men det tar faktiskt inte många meningar innan man kommit in i hennes sätt att skriva.
Vad jag inte kan förstå, utifrån andras recensioner, är hur vissa resonerar angående varför hon skrivit boken. Det är ju hennes terapi att skriva (!!) och visst är det en underbar bonus att andra får privilegiumet att läsa hennes berättelse. hennes tankar och känslor. hennes liv. Inte nog med att vi kan få större förståelse för sjuka, vi får även kunskap om hur den psykiatriska vården i Sverige fungerar och kanske väcks även en avsky gentemot detta.
Nä. fortsätt hylla människor som vågar och gör det inte till någonting annat än det är. Hennes terapi och en läsvärd bok om en verklighet man helst inte vill se.
Svarta och rosa kläder, leoparder och tiaror- det är inte mer än att man blir lycklig mitt i allt kaos, lycklig för att det finns människor som vågar sticka ut från DenGråMassan och lycklig över att någon berättar hur det är.
Massa cred, tankar och böner till Berny.
|
(37 år)