Det är med en lätt svidande känsla i magen jag avslutar Paul Auster "Illusionernas bok" och om detta beror på den ödesmättade historien eller den stora mängden kaffe jag just druckit är svårt att avgöra.
På det hela taget ger den en illusion av att vara välskriven om man bortser från avsnittet då författaren låter sin karaktär handlat mat och förnödenheter för att sedan direkt gå på bio samt äta middag.
Misstagen blir ytterligare åsynliggjort av att karaktären halvfull kör hela vägen hem med en påse djupfrysta ärtor fastkilade mellan korsryggen och sätet.
Fast vem är jag att döma? Det finns säkert flera hundra tänkbara variabler att beakta när vi funderar på hur frysvaror klarar sig låt oss säga 2 timmar (för en normallång film och en snabb middag) i en bil i mitten på juli i utan att tina. Boken lämnade mig förutom med frågan hur många hushållssysslor Paul Auster själv genomfört under sin livstid, även med en svag doft av ett regnigt New Haven, ett soligt New Mexico och tunna dunster av lätt gubbsjuka ännu i sin linda.
|
(55 år)