Boken är ju ofrånkomligen en klassiker, även om Bu.. Visa hela

Boken är ju ofrånkomligen en klassiker, även om Burgess själv med tiden blev ganska trött på att förknippas endast med filmen, vars slut han inte gillade. För mig har dock filmen gjort ett outplånligt intryck, eftersom det var den första barnförbjudna jag såg på bio (jag var 13).

Burgess var ju ursprungligen lingvist och litteraturforskare, och Nadsat är inte det enda språk han har hittat på; han gjorde också stenåldersspråket Ulam till Jean-Jaques Annauds "La Guerre du Feu" 1981. Nadsat är väl dock det som i sig blivit klassiskt på egna meriter, och för oss som pluggat ryska en gång i tiden är det en ren njutning att kunna känna sig lite smartare än andra (det kan man behöva ibland...).

Anthony Burgess är en personlig favorit, inte minst därför att hans böcker alltid är späckade med underliga och ovanliga uttryck som även de med ett stort engelskt ordförråd behöver slå upp (om de alls finns i ordboken). Kort sagt berikar man sitt vetande genom att läsa Burgess. A Clockwork Orange är dessutom ganska kort, och passar bra som instegsbok i Burgess' mycket omfattande författarskap. Rekommenderas varmt.

Först som sist: Det är inte alla som gillar Torgny.. Visa hela

Först som sist: Det är inte alla som gillar Torgny Lindgren, men o m man gör det är Norrlands akvavit en lika stor njutning som hans tidigare böcker. Den är ju en fristående fortsättning på Pölsan och Dorés bibel, men egentligen på alla hans tidigare västerbottniska böcker.

Helst ska man läsa den högt för sig själv, l å n g s a m t... Ett tips är att låna Lindgrens böcker som cd-bok på närmaste bibliotek. Han läser nämligen själv. Först då går det upp för en hur de ska läsas, och sedan kan man alltid i sitt inre höra hans röst, vilken bok man än läser (ja, alltså, vilken Lindgren-bok man än läser, han skulle kanske inte riktigt passa till "Snabba cash"...).

Det sägs att Tolkien - som ju till vardags var spr.. Visa hela

Det sägs att Tolkien - som ju till vardags var språkprofessor i Oxford - först hittade på de olika språken i Ringen, och sedan byggde historierna kring dem. Om det stämmer så är det onekligen ganska unikt.

Ringentrilogin är den mall efter vilken all annan fantasylitteratur har bedömts sedan dess. Den är också inspirationskälla - medvetet eller ej - för samtliga efterkommande författare i genren. Oavsett vad eller hur man skriver så måste man förhålla sig till Tolkien på ett eller annat sätt. Sedan har den naturligtvis sina svagheter, främst längden (men alla Potterböckerna är tillsammans betydligt längre, å andra sidan) och de eviga detaljerade naturskildringarna. Man får komma ihåg att Tolkien också gav ut poesi.

Men längden är relativ också på ett annat sätt: enligt principen "åt var och en efter behov" finns det alltid något för varje läsare (som orkar förbi de första 100 sidorna...), och jag har själv förvånats över att andra uppskattar partier som jag själv alltid tyckt vara urtrista (och tvärtom). Ser man det så är längden inga problem. Man kan skumma över sådant man tycker behöver skummas över (vilket kommit väl till pass när jag läst hela rasket för min 6-8-åriga dotter - det tog ändå ett par års godnattläsning).

Sammanfattningsvis kan det inte bli annat än en femma. Detta är ur-klassikern, på gott och ont.