David Eberhard är psykiatriker. Inte bara det, han är överläkare. Likt en stor majoritet av folk som väljer att bli läkare, har Eberhard tyvärr inte insett att helt oavsett om man är alla kända galaxers mest kvalificerade läkare inom sitt område, så är man ändå en helt vanlig lekman utanför medicinens värld. En HELT vanlig lekman. Därför är denna bok tyvärr beklämmande läsning, framför allt för folk med akademiska examina (även bara på kandidatnivå) inom samhällsvetenskap och beteendevetenskap.
Eberhard presenterar sitt resonemang med en tämligen auktoritär jargong, dock helt utan referens till annan litteratur - inte till en enda liten bok, faktiskt. Detta skulle inte nödvändigtvis vara fel, ifall ett av tre villkor vore uppfyllda:
1. Eberhard har lyckats tänka ut något helt nytt som ingen annan varit i närheten av att resonera kring, så att det inte finns någon relevant litteratur.
2. Eberhard presenterar ett resonemang som redan är så allmänt vedertaget som etablerad sanning att inget stöd för resonemanget genom referenser är nödvändigt.
3. Eberhard skriver med självdistans och ödmjukhet, och/eller med en stor dos humor.
Tyvärr är inget av dessa villkor uppfyllda.
Eberhard har uppenbarligen efter framgången med debattartikeln i DN känt så stark medvind i läkarrocken, att han inte ens kommit på tanken att knalla iväg till närmaste bibliotek för att kolla om det finns akademisk forskning i ämnet. Det borde han ha gjort. Då hade han dels upptäckt att det fanns etablerad akademisk forskning kring dessa frågor, och även att denna forskning för årtionden sedan funnit att teorier om att man enkelt kan kopiera över diagnoser från individnivå till samhällsnivå är, för att uttrycka sig milt, föga begåvade. Istället har han producerat något som inte är mer kvalificerat än en 315 sidor lång insändare.
Han beskriver först de gällande kriterierna för individuellt paniksyndrom, sedan postulerar han, med samma auktoritära attityd, sin egenförfattade lista på kriterier för hans koncept "nationellt paniksyndrom". Dessa kriterier är centrala för hans tes, men redan i dessa blandar han ihop blåbär och paprika - vissa kriterier gäller statens (som politisk struktur) agerande, och vissa gäller allmänhetens (som social grupp) agerande. Tyvärr vispar han blandningen med ett resonemang som inte alls ger intryck av att Eberhard är kunnig vare sig i statsvetenskap, sociologi eller socialpsykologi. Dessutom är kopplingen mellan hans kriterier för nationellt paniksyndrom och kriterierna för individuellt paniksyndrom som bäst långsökta. Som sämst finns faktisk ingen koppling alls. För att kriterierna för individuellt paniksyndrom överhuvudtaget ska ha någon relevans, måste Eberhard naturligtvis påvisa att dessa kriterier, endast med viss modifikation, är rimligt tillämpbara på nationell nivå. Det är här som Eberhards tes faller hårt som ett avsågat Redwoodträd - dels har han modifierat de flesta kriterierna till oigenkännlighet, och dels så är hans användning av begreppet "nationell" så amorft att det förlorar sin begreppsliga funktion. Om man inte i sin analys separerar statens agerande från "folk i allmänhet", eller ens reflekterar över den frågan, då är man faktiskt helt ute och cyklar.
Hela resonemanget är så illa att samhällsvetenskapliga akademiker som bäst skruvar på sig mycket besvärat, och som sämst gapflabbar.
Eberhard hade kunnat undvika att konstruera denna 315-sidade pinsamhet, om han bara hade tagit vägen förbi ett bibliotek, eller googlat i cirka 15-20 minuter.
|
(55 år)