"Halva liv" handlar om Jessica. Hon är, efter en h.. Visa hela

"Halva liv" handlar om Jessica. Hon är, efter en hastig separation från sitt livs kärlek, riktigt nere. Hon har varit sjukskriven och äter piller. När hon precis börjar komma tillbaka dör hennes farmor och en massa känslor rörs upp. Jessica åker ner till Skåne, där farmodern levt, och finner där att en granne har en anteckningsbok till henne. En bok skriven av farmodern och som inleds med orden: "Kära barnbarn. Hur börjar man berätta om sanningen när man har vaktat sina hemligheter i så många år?"

Boken är egentligen i tre olika berättelser, där första delen handlar om Jessicas liv i Stockholm, del två handlar om Jessicas liv nere i farmoderns hem varvat med farmoderns berättelse. Och så en tredje del som tar vid när Jessica läst klart farmoderns bok. Den första delen berättar mycket om Jessicas liv och här har författaren Mats Strandberg porträtterat utbrändhet samt andra psykiska besvär på ett verklighetstroget sätt. Det märks att han, som många andra i dagens stressamhälle, har erfarenheter av den berömda väggen. I den är delen av boken förklaras även Jessicas förhållanden till olika släktingar som dyker upp senare i boken.

Den andra delen handlar alltså dels om farmoderns ingång i vuxenlivet dels om Jessicas vistelse i Skåne. Detta byggs smidigt ihop då samtliga delar om Jessica, boken igenom, är berättade i tredje person av en berättare som står helt utanför historien och som inte lämnar några spår av sig själv. Berättaren är dock allvetande och kommer således in på en ganska detaljerad nivå i Jessicas känsloliv. Farmoderns del är berättad i dagboksform av henne själv. Man vet alltså om kapitlet börjar med "hon" att det gäller Jessica och om det börjar med "jag" så är det farmodern. De två skilda narrativa nivåerna fungerar såpass bra ihop att jag faktiskt kände en saknad efter att farmoderns bok är slut. Jag vill dock inte avslöja mer än att hennes berättelse handlar om ett annorlunda liv i 50-talets Stockholm.

Den sista delen vill jag inte berätta något om då den för mig kom som en total överraskning. Tredjepersonsberättaren förtäljer historien ur två olika synvinklar vilket ger ytterligare en dimension till den narrativa nivån. Och utan att avslöja för mycket så skriver Mats Strandberg om personen vars liv boken är baserad på i sin blogg här. Jag tyckte att inlägget kändes otroligt hemlighetsfullt och det tog mig till och med den sista sidan i boken att förstå varför.

Ett genomgående drag i "Halva liv" är att författaren varit påläst. Tidigare nämna skildringar av psykisk ohälsa samt skildringarna av 50-talets Stockholm och landsbygden i Skåne känns trovärdiga och mångbottnade. Boken har även en genomgående röd tråd som inte faller ut på villovägar från de tre olika delarna av berättelsen. Små som stora detaljer återkommer och knyts ihop.

"Halva liv" har även genomgående bra språk. Varken talspråksvarning eller för högtravande och poetiskt. Det känns helt enkelt som att Mats och hans redaktörer läst igenom manuset en extra gång innan det åkt iväg till tryckeriet. Då det byggs upp mycket spänning och avslöjas många hemligheter så krävs det att författaren har tungan rätt i mun. Det gäller att inte försäga sig i förväg men även att inte idiotförklara läsaren. Min lärare i barnlitteratur sa att Astrid Lindgren var expert på detta. I stället för att alltid låta berättaren förklara allt rakt upp och ner skrev hon i stället saker i stil med "Om du nu undrar vad detta betyder så är du inte ensam. Jag visste själv inte vad det betydde förrän just i detta ögonblick". Jag lyckades faktiskt hitta en liknande passage i "halva liv" där berättaren beskriver Jessicas tankar efter några av farmoderns hemligheter men ännu inte kommit till den största. Jessicas tankar spretar åt alla håll utan att avslöja något om vad hon tänker. Allt vi får veta är: "Om hennes misstankar stämmer ställer det allt på ända".

Karaktärerna i romanen är komplexa och dynamiska. Det enda negativa jag skulle kunna ha att säga är att det tenderar att bli lite upprepning dels i Jessicas psykologiska historia, dels i farmoderns berättelse innan den riktigt kommer igång. Man vill ju bara komma fram till när allt avslöjas!

http://bockerbockerbocker.blogspot.com/

Det känns som att världen fullkomligt svämmar över.. Visa hela

Det känns som att världen fullkomligt svämmar över av vampyrböcker av olika slag och det är svårt att hålla sig borta. Jag har tidigare läst Twilight-serien och har nu gett mig på Charlaine Harris serie om vampyrer och andra väsen i den amerikanska södern. Serien är nog mer känd som förlagan till succéserien True Blood på TV.

Den första delen i serien om Sookie, "Död tills mörkret faller" Var föga spännande för den som redan sett första säsongen av True Blood; serien följer boken nästan ordagrant. Det enda stora som skiljer sig är att vissa karakäter saknas (tex Tara) och att andra karaktärer är mindre framträdande (tex brodern Jason). Andra delen i serien, "levande död i Dallas" blev mycket mer spännande då True Blood-skaparna valt att gå lite mer sin egen väg i säsong 2. De stora händelserna är ungefär desamma, som att Sookie åker till Dallas för att leta rätt på en försvunnen vampyr men detaljerna skiljer sig. Menaden som har en stor roll i tv-serien dyker upp och skadar Sookie, men är därefter inte med mer förrän en kort stund i slutet. Det är inte exorsistkvinnan som hittas mördad i en bil. Det är dyker dessutom upp ett helt nytt väsen, nämligen varulvar.

Även om handlingen i sig är bra så finns det några element som drar ner läsupplevelsen något. Berättarrösten är Sookie själv som berättar i jagform. Det enda som gör att det fungerar någorlunda är att hon kan läsa tankar och vet därför mycket om folk. Dock har hon lärt sig att hålla sin förmåga i styr så hon vet ju inte allt och får sig en och annan överraskning som man kanske tycker att hon borde fått reda på. Dessutom kan hon tyckas vara lite väl duktig ibland. Hon lär sig hypnotisera helt r tomma luften och lyckas otroligt bra med det till exempel.

Berättaren, alltså Sookie, kan ibland bli lite väl allvetande. emellanåt glömmer man av att det är i jagform och får ibland stanna upp och tänka "vem är det som berättar det här egentligen?" Det är väl kanske både bra och dåligt då det annars antagligen blivit alldeles för mycket av en dagboksskildring av Sookies liv.

Det som stör mest i serien är att det är många som dör, men de som fortfarande lever är inte särskilt upprörda särskilt länge. Sookie hittar sin arbetskamrat mördad, hittar sin katt mördad och sin farmor mördad, allt detta sker enbart i första boken. Hon inser att någon hon trodde var en vän är en mördare och hon hittar flera andra döda och åker på en hel del stryk själv. Allt markeras med ett "det här var hemskt, jag blev ledsen" och sedan går de vidare. Så många dödfall som sker i det lila samhället Bon Temps borde lett till att samtliga kvarvarande innvånare borde hamnat på psyket för länge sedan. Däremot kärlekstrubbel och syskonbråk tas det inte lätt på. Där går det utmärkt att gräma sig i veckor över ett olämpligt beteende från vampyren Bills sida.

Men allt som allt så är det spännande, hett och man vill hela tiden veta hur det ska gå och man vill ha mer. Harris är duktig på att knyta ihop sina trådar och har skapat en intressant värld. För er som inte sett serien kan det vara på sin plats att förklara att vampyrerna sedan några år tillbaka är allmänt kända, eller ute ur kistan som de säger i böckerna. Det blir intressanta kontraster mellan människovärlden och vampyrvärlden där det till exempel finns hotell som inhyser vampyrer och flygbolag som fraktar vampyrer i kistor. Ett syntetiskt blod har tagits fram så att vampyrer inte ska jaga människor och så att alla kan leva i harmoni. Det uppstår intressanta konflikter i relationer mellan älskande vampyrer och människor samt även i samhället i stort. Det finns en religiös sekt som vill utrota vampyrerna, det finns människor som tar vampyrer till fånga för att sedan kunna sälja deras blod som en drog och det finns vampyrgroupies.

Man får även en rolig kontrast i att vampyrer ofta är så gamla så de har helt andra seder och vanor. Sookies pojkvän Bill blev vampyr i mitten av 1800-talet och är artig och proper. Vampyren Eric, som varit vampyr sedan vikingatiden, följer Sookie till en orgie och säger "Senast jag var på sådant bar jag en djurhud."

Serien kommer nu i en nyöversättning på svenska, de tre första delarna är redan ute och del fyra och fem kommer ut den 13/8. Den gamla översättning ska tydligen vara katastrofal så den ska man kanske undvika och passa på nu när den finns in pocketutgåva eller läsa den på engelska.