Jag läste den här boken för första gången när jag var 15 år, och var djupt behov av hopp och vägledning - och jag såg Madeleine som en väg ut. Jag läste och följde boken och kände igen mig i varje moment, men så tog boken plötsligt slut.
Hela syftet med boken försvinner på grund av slutet. Alla vet redan hur detta hemska samhälle och skolsystem ser ut - hur vissa blir behandlade som kungligheter och andra som skit. Bokens potential var att visa hur den första fjärilen brast ut, att kunna se om det är möjligt för en tjej på botten att ta sig upp utan hjälp och mirakel.
Men som om det är den enda vägledning man kan ge en ensam, konstig, ful, tjock och deprimerad tonårstjej, så tar Madeleine livet av sig.
Jaha, och hur mycket ger boken en då? Då blir den bara en konstatering om hur världen och livet ser ut.
Någon här klagade på att Madeleine är så patetisk och att hon skyller alla sina problem på Elsa-Marie. Visst, det är kanske inte Elsa-Maries fel att Madeleine inte har något att leva för, men Elsa-Marie gör nästan ett ännu större fel när hon trycker ner och hatar Madeleine så mycket. Jag tycker att Elsa-Marie är hemsk. Hon säger 'om man vill ha något, så fixar man det'. Men tänk om man inte kan fixa det då?
Därför är det svårt att sätta betyg på boken.
Oavsett detta tycker jag att den är läsvärd, men jag stör mig på den.
|
(30 år)