Denna bok är absolut det mest vidriga jag någonsin läst och förhoppningsvis också den enda i det här slaget. Onskan är verkligen personifierad här och hånskrattar åt oss sida efter sida i denna grymma levnadsberättelse. Hur människor kan bli så ondskefulla är för mig mycket svårt att förstå. Att förövarna dessutom knappt fick några straff är ändå svårare att fatta. Jag brukar vanligtvis inte önska människor ont men i det här fallet skulle de här mycket sjuka människorna få smaka på sin egen medicin. Hur Yolanda överlevde denna terror är ett mirakel fast ibland undrar jag om det varit bättre om Gud tagit hem henne innan så många oskyldiga liv och hennes barn kom till skada. Vad kan man lära sig från denna bok? Att onskan finns där ute och att vi inte alltid kan skydda oss emot den men att det är oerhört viktigt att vi inte blundar eller tittar åt ett annat håll om vi skulle misstänka att någon blir illa behandlad barn som vuxen. Misshandel och övergrepp sker varje dag och det är minst 20 kvinnor som blir misshandlade till döds i Sverige. Vi måste gripa in och anmäla eller på något sätt visa att vi bryr oss om våra medmänniskor. Vi har alla rätt till att få växa upp i ett kärleksfullt hem där vi kan känna oss trygga och älskade. Jag tror också att vill vi ha en kärleksfullare värld får vi börja med oss själva och se varje ny dag som en möjlighet att ge synbara bevis på att vi älskar våra medmänniskor. En komplimang, en kram, ett telefonsamtal, ett besök, en present en blomma det finns massor av olika sätt att visa vår kärlek. Gör vi det till en vana att varje dag ge av vår kärlek så höjer vi energinivån av kärlek på jorden och allt det vi ger ut kommer tillbaka tilll oss själva.
Jag hoppas innerligen att Yolanda mår bättre idag och att hon äntligen kan få den kärlek och trygghet som hon helt saknade under sin uppväxt. All heder till dig Yolanda som stod på dig och vågade berätta.
Ewa C
|
(68 år)