Teddy Daniels är en kriminalare som kommer till en ö för att utreda hur en mentalpatient lyckats rymma från öns hårdbevakade mentalsjukhus. Med sig har Teddy kollegan Chuck som han aldrig arbetat tillsammans med. Vad som egentligen pågår på den gudsförgätna ön försöker Daniels nysta upp. Vårdare och psykiatriker är inte tillmötesgående och ju mer de båda kriminalarna kommer den förrymda patienten på spåren, desto mer börjar Daniels tvivla på sina egna sinnen. Kan det vara så att ön är i själva verket ett topphemligt försökslaboratorium sanktionerat av den amerikanska staten där männsikor utsätts för fasansfulla experiment med hallucinogena droger? Och vem är egentligen den mystiske Andrew Leaddis, något som Daniels och hans kollega måste ta ställning till för att lösa fallet?
Boken Patient 67 var gastkramande och förtjänar högsta betyget 5 i sin genre. Jag ska motivera varför genom att titta lite närmare på följande tre saker: karaktärer, intrig, teman/motiv.
Karaktärerna är mångdimensionella. Ta huvudpersonen Teddy Daniels, som på ytan är en hårding som härdats under sin tjänstgöring som sergant under andra världskriget. Han har dödat flera människor och varit med om att befria judar från konentrationsläger i Dachau. Under denna yta är dock Daniels märkt av våldet. Han lider av migrän och mardrömmar och längtar efter sin fru som han svikit genom att supa bort deras äktenskap. Enda invändningen är att Daniels påminner om den hårdkokte deckarstereotypen man läst om flera gånger förr. Men Lehane gör Daniels mänsklig och empatisk trots sin fyrkantighet, och som läsare känner man sympati med hans sorg och svärta och vilja att göra rätt för sig. Han är långt ifrån någon Mike Hammer.
Intrigen är mästerlig. Tempot byggs sakta upp mot. Hela dramat utspelar sig på fyra dagar och har flera likheter med de antika dramerna. Huvudpersonen Teddy Daniels blir sakta men obönhörligen varse om sanningen om sig själv. Han blir en modern Kung Oidipus som enbart har att acceptera sitt grymma "öde". När man som läsare tror att man har svaren, kastar Lehane in ytterligare något som vrider om berättelsen ännu en gång. Slutet, som kastar ljus över stora delar av den övriga berättelsen, är på detta vis mästerligt och som läsare upplevs det som på intet sätt ologiskt.
Tema/Motiv: Berättelsen har flera tidlösa teman som "sorg" och "tillit" och "kärlek" och "galenskap". Alla dessa teman är inflikade i varandra. Daniels bär på en sorg efter sin frus död som inte skänker honom ro. Tilliten mellan Daniels och hans kollgega Chuck sätts på prov vid flera tillfällen, och Daniels får anledning att tvivla på sig själv och sin tillit till Chuck. Det växer även fram en tillit mellan Daniels och chefsläkaren Cawley, en tillit som blir direkt avgörande för Daniels och bokens upplösning. Kärlek är ett tema som kanske inte fyller så stor plats, men den som upplevt kärleken har på något sätt blivit påverkad och måste förhålla sig till den. Daniels till sin döda fru Dolores, Cawley till en kvinna i Paris. Galenskap är ett känt tema: Var går gränsen mellan normalitet och vansinne? Hur mycket kan man lita på sina egna sinnen? Vad är acceptabelt och vad är galenskap inom vetenskap? doktor Cawly och den övriga personalen på ön framstår länge som en modern doktor Frankestein, som utför experiment som är fascinerande, men etiskt oacceptabla. Jag ska inte skriva mer för då förtar jag spänningen helt om du vill läsa romanen. Ett råd: har du bestämt dig för att bara läsa en psykologiskt djupborrande deckare i ditt liv är Patient 67 ett bra val.
|
(54 år)