Goethe var inte bara diktare utan också naturforskare, och han hoppades själv att han skulle bli ihågkommen mer som vetenskapsman än som diktare. Så blev nu inte fallet och det är inte konstigt då Goethe i prosaverket Faust frambringat något av det mest imponerade som diktningen överhuvudtaget skådat. Trots detta innehar naturvetenskapen ett huvudtema i Faust då berättelsen ger uttryck för en kritik mot den naturvetenskapliga vetenskapens farliga dogmer. Huvudpersonen i romanen, Faust, låter oss skönja vad det är för faror. Faust är just en besviken naturvetare/fysiker som trots alla studier och allsköns apparater inte funnit den ”slutliga förståelsen”. Den trängtan efter allt vidare, djupare, abstraktare kunskap får honom att omsider sluta förbund med självaste djävulen. Faust säljer sin själ i utbyte mot vishet och ungdom – och ett liv där han paradoxalt nog avträtt sig ifrån sin tidigare levnadsuppgift – vetenskapen. Vägen som för från den abstrakta kunskapen till det naturliga livet slutar alltså hos ingen mindre än Lucifer.
Det är svårt för att inte säga omöjligt att bedöma en nästan 600 sidor lång skaldekonst enligt allmänna bedömningsmallar då skildringen i sig är unik. Och utan att besitta en djupare förståelse för de oavlåtligen återkommande och därtill underförstådda kopplingarna till forntida sägner, religioner och ockultism är det nog svårt att till fullo uppskatta och begripa genialiteten i verket. Sorgespelets första akt är hursomhelst mer påtagligt och lättbegripligt än vad den andra akten är och snillrikheten i diktkompositionen är här fullständigt genial. I den andra akten tappar berättelsen i stringens och här är det som lekman mycket svårt att hänga med i alla vändningar och liknelser - vilket leder till att läsupplevelsen försvagas. Faust kräver mycket av sin publik men om man beslutar sig för att ”ta tjuren vid hornen” och tar sig igenom berättelsen får man ut en hel del av det.
Score 3
Knutenborg
2005-04-18 19:33
Det här dramat (som egentligen gör sig bäst som litteratur) handlar om doktor Faust. Han är en naturvetare som inte är tillfredsställd med det han har fått reda på om världen genom studium av naturen. Han har inte funnit kärnan, inte kommit till den högsta pinnen på Platons stege. Det är i detta tillstånd som Mefistofeles (en djävulsfigur) dyker upp och de två ingår ett förbund som går ut på att Mefistofeles får Faust själ ifall han uttalar att han är nöjd med det han kommit fram till, att hans bils av världen är tillfredsställande. Nu har jag bara läst del ett i vilken Faust försöker och lyckas förföra en flicka som i slutändan blir galen, mördar sitt barn och blir dömd till döden. Det är ett mycket ordrikt drama och man skall försöka att inte avskräckas allt för snart. Man behöver inte komma in i dramat på en gång. Eftersom det inte är uppbyggt som ett traditionellt drama, med klara enheter och en rak kronologi så får man ge det lite tid. Jag ser mycket fram emot att läsa nästa del.
