Hanne Ørstaviks Kallet är hennes sjätte roman på svenska. Den har liksom tidigare böcker en kvinna i huvudrollen. Kvinnan är en författare i yngre medelåldern som nyligen har lämnat sin man och bosatt sig i en lägenhet tillsammans med dottern Marte. Hon skriver, eller snarare försöker skriva, en bok om sin farmor som reste till Kina som missionär på 1920-talet. Så ser ramberättelsen ut, men den egentliga handlingen pågår i jagets inre, i hennes funderingar kring sin plats i tillvaron, i skrivandet, i relationer.

Ørstaviks styrka är som vanligt behandlingen av språket, det poetiska, psykologiserande och arkaiserande språket som tycks styra allt, vare sig hon vill eller ej. Det är en fröjd att läsa Kallet, som ett enda långt prosapoem med tystnaden som närmaste granne.

Såhär lyder inledningen: "Det står en kvinna vid fönstret med ryggen till. Det är tre fönster, de är höga, smala, välvda längst upp. Hon står vid det vänstra. Utanför är det träd, grenar och kvistar, inga blad. Längre bort några tak på andra hus, det sluttar ner mot stan. Det är alldeles tyst i bilden. Som om det inte finns någon tid, inget före eller efter, ingenting händer. Det är grått utanför, inget väder på himlen. Eller också är det solnedgång, hela himlen där framme orange."

Läs fortsättningen!

Betyg 4