Det är morgon och Alfons och hans pappa ska iväg. Frukosten är klar, men Alfons ska bara… klä sig, klä sin docka, sätta på hjulet på sin leksaksbil, titta i boken om ormar. Kockan går och ute i köket blir pappa mer och mer irriterad. Och Alfons ska bara…

Många gånger har jag i verkligheten hört lärare och föräldrar referera till just denna bok när barn säger ”jag ska bara…”. De har använt Alfonsboken som en någon form av: ”Där ser du, så fel gjorde Alfons i boken och nu gör du faktiskt likadant.”
Jag har dock aldrig sett någon förälder göra som Alfons pappa gör i slutet av boken. Och igen har Gunilla Bergström – med hjälp av Alfons Åberg – gjort en liten manual i hur man kan vara en bra förälder. Se sina egna misstag och inte betrakta sig som fullkomlig.
Förälder och barn är man tillsammans.

Betyg 3

bravo Åberg

Betyg 4

Klockan är sex på morgonen. Om en timme ska Alfons Åberg till dagiset. Han sätter på sig kläderna, men upptäcker snart att även dockan behöver kläder. Och medan han sätter på dockkläder upptäcker Alfons att det sitter ett däck på hennes näsa. Den tillhör Mercedesen. Alfons måste genast sätta det på plats innan det försvinner igen. Under tiden blir Alfons pappa irriterad och säger åt Alfons att raska på. "Jag ska bara". Dessa tre ord följer berättelsen från början till slut. Och när Alfons väl fått på sig sina ytterkläder är det plötsligt pappa som konstrar på samma sätt som Alfons tidigare gjorde. Det här är en bok att känna igen sig själv i eller sitt barn, beroende på vilken sida av boken man befinner sig. Om man läser eller lyssnar.

Betyg 5