Anna-Lena Brundin skriver om sin bok: ”Först tänkte jag bara skriva en rolig bok om ett barns väg till livet.
Men sen kom jag att tänka på att vägen dit är ganska lång. Därför beslutade jag mig för att istället skriva en bok om helt vanliga människor som möts och blir kära i varandra, som kanske gifter sig och som skaffar barn.” ”Jag skriver om alla möjliga, för alla möjliga. Om min svåger, som började i fel ände. Om min brevvän som blev lesbisk. Om mig själv. Om mannen som blev skengravid. Om paret som filmade sin förlossning. Om flickan som blev på smällen … Ja, helt vanliga historier, men ändå så olika.”

Och jag frågar mig varför? Vilket motiv finns annat än att Anna-Lena tycker det är kul att kalla sig författare. För hon är inte duktig på att skriva. Jag får hela tiden känslan: ”man skulle nog varit med för att tycka att detta är intressant”. Men en duktig författare ska ge en känslan av att man är med.
I stället befann jag mig hela tiden tittande in i en skock ointressanta människors liv. Anna-Lenas revisor, hennes granne, hennes svåger mfl. Historier som kanske, kanske, kanske hade varit lite intressanta – om de berättats av en duktig berättare. Men nu var de bedövande.

Anna-Lena läste själv in sin bok. Och som van stå-uppare hade jag väntat mig mycket mer. Hon känns både osäker och otydlig. Hennes vanligen breda skånska verkar då och då vilja glida in i den märkliga form av risksvenskskånska som vissa skåningar som bott för länge i Stockholm lägger sig till med. Skånska ”r” men Stockholmsk melodi. Resultatet känns bara fånigt.

Betyg 1