"Lilla hunden Björn" av Irina Lauridsen fick mig ifrågasätta om författaren inte borde gå till psykolog. SNARAST! Berättelsen är troligen ämnad till barn under 5 år. Den gav mig en ONÖDIG klump i halsen som inte försvunnit ens nu, efter flera timmars annan läsning.

Boken handlar om en farbror som köper en hund. Hunden är liten men farbrorn hoppas att den ska växa och bli en stor vakthund. När hunden inte utvecklas på sättet farbrorn önskar, utan istället för vakthund, blir kvarterets gosehund tar farbrorn med sig hunden lång in i en skog och lämnar honom där. Sedan går det några veckor medan grannarna sörjer hunden och farbrorn börjar ångra sig. Till slut kommer lilla hunden Björn tillbaka, sliten och ännu mindre. Nu blir han älskad.

Okej? Om författaren inte behöver en psykolog så lär barnen som läser denna bok behöva det. Den elaka farbrorn är vuxen, han kastar bort hunden när den inte är som han önskat. Att hunden efter flera veckors svält och sorg slutligen hittar tillbaka är en ren tur. Jag fick ont av den här barnboken. Den rekommenderas inte till någon. Tvärtom vill jag sätta en etikett på framsida - ICKE LÄMPLIG FÖR BARN ELLER EMPATISKA VUXNA

Betyg 1