Tiden är början av 1940-talet. Ellery Queen reser till den lilla småstaden Wrightsville för att koppla av och skriva en ny deckare. Staden verkar vid första ögonkastet odrägligt idyllisk, men Queen får se fasaderna rämna när ett egenartat äktenskap utvecklar sig till en blodig gåta. Ellery Queen förälskar sig i det tilltänkta (!?) offrets syster och orsakar kalabalik i staden, eftersom flickan redan är upptagen på annat håll. Mysteriet eskalerar när den mordmisstänkte vägrar försvara sig själv i rättegången. Queen får gnugga hjärncellerna under det att bybödeln smider sina hackor och tvinnar sina hängningsrep.

"Queen har otur" är en rörig historia. Bokens fördelar är ett starkt psykologiskt porträtt av en småstad i upplösning. Dess svaga sidor är dock åtskilligt fler. För det första kunde boken lätt bantats ner ett par hundra sidor. Lösningen till gåtan listade jag ut efter ett kapitel. Nu är jag inte överdrivet duktig på att lista ut gåtor (jag gick bet på nästan alla Agatha Christies) och därför tycker jag att det är en ganska pinsam intrig. Språket är underhållande, men eftersom historien känns tråkigare för varje sida, blir språket en del av det tråkiga. Jag vill att författarna ska komma fram till gåtans lösning. Sluta babbla om perenner - ge mig ett blodigt mord och en genomtänkt upplösning!!!

Även om en bok är bra skriven och har snygg bakgrund, goda personkaraktärer och godkänd psykologi, faller allt om boken är tråkig att läsa. Och det var "Queen har otur", för det finns det inga ursäkter. Jag ger en svag SVAG tvåa i betyg. Det här är INTE Ellery Queen i toppform. Det här är "Queen är tråkig".

Betyg 2