En av de saker jag uppskattar mest med Gabaldon är att hon skriver så osentimentalt. Alltså, jag har gråtit floder i vissa avsnitt, det ska erkännas. Vad jag menar är att hon förskönar och undviker inte det fula och går inte rent önsketänkande till mötes, nåväl, inte på en gång åtminstone. Tragedier inträffar helt enkelt, de gör förbaskat ont. Det är något som tydligt framgår i den här delen.
Men de dråpliga situationerna fortsätter, huvudpersonernas förflutna kommer tillbaka och sparkar dem i ändalykten och bjuder läsaren på en hel del komik, särskilt nu när de är bofasta förstärks komiken in absurdum.