Snäckans sång
I krig är kvinnorna nästan alltid passiva. Deras plikt är att föda modiga krigare, skicka dem till fronten och begråta dem när de har fallit. De få undantag som kvinnliga krigare utgör är antingen vilt sexuella som amazonerna, eller kyska pojkflickor som förnekar sin sexualitet som Jeanne D´arc.

Anita Goldman vacklar mellan två världar. Två mycket olika världar. Mellan det fredliga men naiva Sverige och det aggresiva Israel där kriget aldrig är långt borta.

I "Snäckans sång" diskuterar författaren krigets natur och dess realisering genom samhällets åtskillnad av könen. Kriget är visserligen en gammal företeelse, men dess ålder förutsätter inte nödvändigtvis dess faktiska naturlighet, något som Goldman försöker visa i denna klarsynta och personliga bok. Civilisationen är inte beroende av krig, den har existerat också under fredliga villkor. Innan de patriarkalistiska samhällsstyren tog över härskade kvinnan på jorden, hon dyrkades som modergudinna över allt levande. Under matriarkatet tycks krig på jorden ha varit sällsynt.

Goldman visar hur krig först och främst är en manlig företeelse, manlig i den mån att allt som har med krig att göra benämns positivt i manliga termer och tvärtom. Kriget blir en manlig symbol, intagande, ståndaktighet, broderskap, mod, kamratskap, inträngande är ord som visar hur kriget rent språkligt är manligt. Här är kvinnans plats obefintlig. På både gott och ont...

Men Goldman visar också hur kriget INTE är något naturligt, ens för män. Stridandet och dödandet av fiender ligger inte i människans natur. Därför finns tvångsrekrytering, och militär mental hjärntvätt med skrämseltaktik, "om inte vi mördar och våldtar, så kommer våra kvinnor och barn bli mördade och våldtagna..om inte vi". Krigspropagandan formas alltid till ett självförsvar för att legitimera dödandet. Soldaterna tvingas vidare identifiera allt kvinnligt i sig som svagt och förkastbart. Kvinnan blir antingen den oskyldiga kvinnan hemmavid som brutalt våldtas av den besinningslösa fienden eller den sexuellt depraverade horan med krigets brännmärke i pannan. All vekhet förknippas med fienden och ses som förräderi mot de egna leden. Soldaterna tvingas blunda bort empatin och de "kvinnliga" attribut han innerst inne har. Krigstrauma uppstår när soldaten inte kan förlika sig med kriget som praktisk verklighet.

Anita Goldmans bok är en studie i krig och i könsrollsdebatten, men också en högst personlig bok om Israel och konflikten i att vara mamma och pacifist i ett land som upphöjer all patriotism och nationalism till dygder och ser på värnpliktsvägran med förakt.

Det finns många likheter mellan Anita Goldman och hennes landsman Amos Oz. De skriver i själva verket om samma ämnen, men från olika utgångspunkter. Medan Oz koncentrerar sig på den judiska befolkningen och splittringen mellan den torra intellektuella elit som godmodigt traskade in i gaskamrarna och den solbrända arbetarklassen som intog, invaderade och aggresivt befäste Israel, tar Goldman fasta på splittringen mellan könen, inte bara hos den judiska befolkningen utan överallt där män dominerar samhället och med eller omedvetet förtrycker kvinnor.

"Snäckans sång" är en uppgörelse med den manliga mentaliteten kring krig och våldtäkter. Goldman visar att fokuset på våldtäkt inte ligger på offret utan på förövaren. I krig finns empatin inte hos den våldtagna utan hos mannen som fått sin egendom besuldlad av fienden. Kvinnan ses blott som objekt.

Är krig något typiskt manligt? Författaren hävdar att det är fallet. Och hon hävdar dessutom att detta fenomen blir omöjligt att bryta, så länge vårt samhälle är byggt på en patriarkalistisk grund. Israel är ett extremt exempel på detta. Israel är ett land byggt av förtryckta människor som i trots vill underkuva sin omvärld för att bekräfta sin rätt till existens.

Judarna som folk kan inte agera mycket annorlunda. De är mobbningsoffret som efter många års lidande slår tillbaka och väl i den starkares position varken vill eller KAN lämna bort makten. Ett sådant ställningstagande förutsätter en tro på att omvärlden inte kommer utnyttja de lösa tyglarna som svaghet och åter slå ner den judiska befolkningen. Den tilliten finns av helt förklarliga skäl inte där. Istället bygger staten Israel hela sin identitet på förtryckarmentalitet, "Vi har blivit slagna förr, men det blir vi aldrig igen!!!". Den gamla diasporan benämns med kvinnliga egenskaper och det nya Israel med manliga. Denna mentalitet raderar ut alla "svaga" delar ur befolkningen och på ett subtilt sätt fortsätter förintelsen i dagens Israel. Men nu förintas kvinnan i mannen och mannen i alla tröstlösa krig.

Goldmans egen son ska aldrig bli soldat! Dessa darrande ord vibrerar genom hela boken som i princip är ett testamente över motsatsen. Goldman kan lika lite rädda sin son som hon kan rädda männen och kvinnorna undan männen. Och så avslutas också hennes manifest med mänsklighetens troliga undergång.

"Snäckans sång" är ingen optimistisk bok, men ljuset i mörkret finns ändå där. Fredliga civilisationer kan och HAR existerat tidigare. När Goldman blottlägger vårt samhälles svagheter visar hon också vart rötan sitter. Var förändringen måste börja...

Det här är feministisk litteratur när den är som bäst. Den är djupgående och går ett steg längre än många av dagens feminister (som exempelvis Linda Skugge). Boken är dessutom lättläst och mycket spännande. Jag ger "Snäckans sång" en femma i betyg.

Betyg 5

Utifrån Saddam Husseins raketanfall mot Israel, som hon upplevde som mor, judinna och israel, gör hon en ovanlig skildring av krigets historia.
Personligen tror jag inte på att det generellt har funnits en tid med matriarkat, starka gudinnor och evig fred över hela jorden i en avlägsen forntid. Olika samhällen har under olika tider av olika skäl (miljö, ekonomi, genetik etc.) haft olika sorters gudar, matriarkat eller patriarkat, krig eller fred.
Men hon visar hur det i det tidiga forntida Mesopotamien rådde skaplig jämställdhet, kanske matriarkat (=kvinnor som har makten) och få krig. I denna jordbrukarkultur regerade den fruktsamma gudinnan ”Moder Jord” som (lustigt nog liksom kristendomens Maria) befruktas av och föder sin son (!) och senare sörjer hans död. En skapande kvinnlig gudom med andra ord. Bland dessa tidiga stenåldersstammar valdes en kung endast vid de sällsynta tider då det rådde krig, för att efter kriget avskedas.
Men så händer något: Mänskorna flyttar in i starkt befästa städer. Regimen blir patriarkalisk och krigisk. Marduk förgör gudinnan Tiamat och blir universums krigiske härskare.
Klart är att en manlig krigisk gudom, rättfärdigar en ”manlig” krigisk kultur, som består in i vår tid.
I utbildningen av (manliga) soldater ingår ännu, att utrota det kvinnliga i soldatämnet, genom att kalla honom bög, fitta, kvinna – så att han till slut ser det kvinnliga som något han måste bekämpa. Hans vapen benämns med det manliga könets namn. Att massvåldtäkter på kvinnor är vanliga i krig är knappast att förvånas över.
Men här finns en sak som Anita Goldman missat, nämligen att i machokulturer (fängelser, soldatmiljöer, extremt patriarkala samhällen etc.) är det vanligt att starka män våldtar de svagare (eller underordnade) männen (ännu i vår tid ett vanligt öde som drabbar manliga krigsfångar – som på så vis förnedras och blir ”kvinnor”,”fittor.”). Här i finns en logik, en man som har kvar de egenskaper som vi lite fördomsfullt kallar ”kvinnliga”, är inte speciellt bra på att utföra soldatens jobb, nämligen att mörda. Därför är det kvinnliga ett hot mot soldaten, machomannen.
Goldman missar också att det faktisk i allmänhet är kvinnan som har störst inflytande över uppfostran av barnen och därmed pojkarna. Att mödrar till varje pris vill skydda sina barn blir därför en paradox, när de uppfostrar sina söner till att bli soldater. Men krig handlar ju om ”moderlighet” på så vis, att syftet med krig, ju är att skapa större ”lebensraum”, åt barnen (de egna, stammens eller nationens barn).
Men det kvinnliga ansvaret kommer fram i hennes bok ändå, då hon genom sin historiska beläsenhet och praktiska erfarenheter från Israel konstaterar; Att kvinnans enskilt mest avgörande handling i krig är att säga adjö till sin son, att släppa taget och LÅTA HONOM GÅ (ut i kriget).
Boken tar upp så många aspekter, att bara ett av kapitlen hade krävt en lång recension. Allt med en bakgrund i att hon som feminist, pacifist och kvinna lever i ett patriarkalt och krigiskt Israel.
Det finns ett briljant (och hemskt) kapitel om en rysk fattig bonddotter som ständigt utsätts för brutal misshandel och övergrepp av män, men som lyckas bli soldat i första världkriget. Först här i masslaktens inferno kan hon bli lycklig och respekterad av männen, då hon är den modigaste av dem alla.
Det här är en bok som jag säkert kommer att läsa fler gånger.
En annan mycket bra bok som tar upp krig ur ett kvinnligt perspektiv är Slavenka Draculic: Balkan Express. Denna bok skrevs medan balkankriget härjade som värst.
Anita Goldman skriver medryckande och tankeväckande om ett ämne som allt för länge varit mannens revir.

Betyg 5