Den kaxiga titeln gjorde mig nyfiken! Visserligen är jag övertygad om att det kommer fler böcker om det nationella trauma som det ouppklarade mordet utgör, men Jordås har faktiskt kommit med något nytt och åtminstone till synes väl underbyggt. Istället för dessa ständiga teorier om välorganiserade konspirationer, utländska agenter och proffsmördare håller Jordås fast vid teorin om den ensamme galningen. I detta fall gäller det en man, 33 år vid mordet, en enstöring som bodde på promenadavstånd från mordplatsen. Ej att förväxla med Holmers ”33-åring” den första misstänkte som snart friades och som senare mördades i USA. Jordås´ man kallas Christer A och det som i första hand gjorde honom misstänkt var att han ägde en revolver av samma märke som mordvapnet. Han var dessutom medlem i en skytteförening och en dokumenterat duktig skytt. När polisen begärde in samtliga revolvrar av rätt kaliber för att provskjuta dem åtlydde han inte uppmaningen – utan att polisen reagerade förrän åratal efteråt! Dessutom stämmer han in både på gärningsmannaprofilen och mördarens utseende och rörelsemönster. Ändå tappades han bort i utredningen, både av polisen och media och var okänd för allmänheten. Jag kan inte minnas att jag hört om honom?

Även om Jordås är tvärsäker finns vissa oklarheter. Tydligt motiv saknas, visserligen gillade Christer A inte Palme men hade aldrig uttalat något hat eller större intresse för statsministern. Hur visste han att Palme skulle på bio just den kvällen och varför råkade han ha revolvern till hands istället för i vapenskåpet i sommarstugan? Han kallas våldsbenägen i boken men det enda han var dömd för var att ha sparkat en hund. Men det är skillnad på djurplågeri och mord på en statsminister.
Men kärnan i boken är polisens agerande, eller brist på agerande. Även en 13-årig Kalle Blomkvist hade reagerar på att ett eventuellt mordvapen inte lämnades in vid anmodan. Det borde blivit en direkt razzia istället för ”ingenting”, en tabbe så stor att alla andra misstag i utredningen – och de är många - hamnar i skuggan. Därför får jag känslan av att något saknas i berättelsen, något som skulle ställa Christer A i bättre dager.

Men jämfört med andra teorier, t ex kurdspår, Sydafrika, poliskonspiration, är denna teori klart starkare. Sämst av allt är riksåklagarens påstående om Skandiamannen Gösta Engström, att han skulle vara mördaren. En skrytmåns och viktigpetter som gav talesättet ”tomma tunnor skramlar mest” ett ansikte. En helt osannolik gärningsman!

Min teori om varför utredningen om mordet gick så snett är synen på Palme i Sverige. Han var en ikon, en internationell statsman som vågade vara världssamvete och stå upp mot presidenter och diktatorer, hatad och älskad både inom och utom landet. Inte kunde en så viktig person bli mördad av en ensam galning, det måste bara ligga en konspiration bakom! Därför fokuserade utredningen på fel saker i början, medan viktiga spår kallnade. Detta fast Palme sett sina bästa dar som politiker och antagligen var på väg bort från åtminstone svensk politik. Hans betydelse hade minskat betydligt och hans rykte solkats av gryende skandaler, Boforsaffären, Geijeraffären och mutanklagelser om sonens utbildningsplats på Harvard.

En intressant bok, behagligt kort och ett måste för den som är intresserad av Palmemordet!

Betyg 4