Nu ska Eddie börja i andra klass. Men det är inget han jublar över direkt. Han vill helst hålla till vid sin lilla bäck, leka med sköldpaddan Maxon Jaxon och grubbla över hur han ska bärga allt härligt guld i bäcken (som dessutom bara syns när solen lyser). Skolan är inget som lockar. Men någon förståelse för svårigheterna att vänja sig vid skolan möter han inte någonstans. Varken pappa, kompisar eller storebrorsan Anders tycker att Eddie är riktigt riktig, minst av alla förstår Eddies nya fröken. Hon är en jättefrän tjej som ser ut som om hon kommit direkt ur en rockvideo. Men hon förstår sig inte på Eddie....

Kanske är detta den sista boken i serien om Eddie och hans storebror Anders. Eddie är fortfarande trovärdig, liksom hans familj. Men hans tankar, hemförhållande och grubblerier börjar kännas en aning för bekanta nu. I längden är pappa Lennarts nykterist tjat lika påfrestande för läsaren som för Eddie och Anders. De "nya" karaktärerna som dyker upp tjänar inte för något egentligt syfte (så som Eddies smått udda vänner tidigare gjort). Snarare känns denna bok som en upprepning av de absolut tråkigaste delarna i de tidigare böckerna. Eddie har inte utvecklats ett dugg och därmed blir det tråkigt att följa honom. "Eddie hittar guld" har ingen berättarglöd och därför finner jag ingen glädje i att läsa boken. Den får en enkel tvåa.

Betyg 2