Hjalmar Bergman är en av de mest egensinniga svenska författarna, även om han i likhet med många andra klassiker blivit reducerad till ett enda verk, Markurells i Wadköping. Hans still präglas ofta av ett luftigt och en smula ironiskt anslag. Gillar man eleganta ironier är det svårt att inte ta till sig invånarna i det fiktiva Wadköping, som om jag inte minns fel ska föreställa Örebro.

Jag, Ljung och Medardus rör sig i samma persongalleri som Markurells i Wadköping och Hans Nåds testamente. I centrum står Love Arnfelt, den odygdige sonen till stadens bankdirektör och hans kumpaner, Ljung och Medardus. Den senare är son till ett kringresande teaterpar och en spjuver av stora mått. Runt omkring dessa tre flockas en rad besynnerliga personligheter: Hannele, den lilla skådespelarflickan, gudmor Utter, som genom sin vana att besöka sjuklingar får öknamnet Dödens Ängel, lektor Barfot, läroverkets lärare med en stark förkärlek för pornografi för att nämna några. Små och stora händelser välvs kring varandra till en skröna som i andan påminner om Tom Sawyer. Det dråpliga blandas med det vemodiga och det tragiska i en för Hjalmar Bergman typisk mix.

Jag var svag för Markurells i Wadköping och Jag, Ljung och Medardus är ett lättläst, underhållande och läsvärt sidospår till denna stora roman.

Betyg 3