Mannen från de tysta vidderna

"Vad fan är deras problem liksom? Jag ifrågasätter tystlåtna typers existens. Som den där Lennart. De är helt klart mindre värda och förtjänar inte att leva."

Lennart hade hela sitt liv fått kommentarer om sin tystlåtenhet. Kunde det bara förklaras med att han var norrlänning eller fanns det något annat också som låg bakom? Genom studier, relationer, karriär och dans funderar Lennart på sin oförmåga att prata i vissa sociala sammanhang.

En verklighetsbaserad bok, som är både humoristisk och tankeväckande, som ifrågasätter det ständiga kravet på prat i västvärlden. Vi får följa Lennart genom ett långt liv kantat av fördomar och mobbing, men även av självrannsakan och personlig utveckling.

Utdrag ur boken:
Ett sammanträdesrum på försäkringsbolaget. Ett runt avlångt bord. Runt bordet satt elva personer i olika åldrar. Ett nytt IT-projekt hade dragits igång. Projektledaren hade presenterat sig och dragit övergripande riktlinjer kring vad som var tänkt att göras.
”Sådär, då vet ni, i korta drag, vad vi har framför oss”, sa den kvinnliga projektledaren.
”Men, nu tycker jag att vi ska gå laget runt och presentera oss själva. Några av er känner varandra sen tidigare och har jobbat ihop, men inte alla. Vi börjar här”, sa hon och pekade till vänster om sig, på en yngre kille. Till höger om henne satt Lennart, sammanbiten och stel som en pinne.
Åh nej, varför började hon inte med mig? Nu blir jag ju sist, tänkte Lennart.
Med ens kände Lennart hur hjärtat började bulta och han var tvungen att svälja flera gånger. Adamsäpplet drogs upp och drogs ner, om och om igen. Munnen blev torr som ett läskpapper. Paniken ökade.
Den första som presenterade sig var en kille i trettioårsåldern. Efter att han sagt sitt namn och vänt huvudet åt nästa projektmedlem, som var en äldre herre, som arbetat på försäkringsbolaget i hela sitt arbetsliv, hade den äldre en invändning.
”Vänta nu. Jag tycker att vi ska berätta lite mer om oss själva. Vi ska ju ändå jobba ihop något år framöver. Då är det bra att lära känna varandra lite närmare. Vad vi jobbat med tidigare och vad vi är specialiserade på nu. Vad vi gör inom linjeorganisationen. Även utbildning och fritidsintressen, för att inte tala om vår eventuella familj och annat smått och gott.”
”Självklart! Bra förslag”, sa projektledaren. ”Då börjar vi om.”
Lennarts reaktion på detta blev en hatisk protest. Han sa inget högt, men inombords kokade han av ilska. Detta var inte första gången som det förväntades att ens självpresentation borde vara mer uttömmande. Om Lennart kände sig rädd och paralyserad för någon minut sedan, hade denna rädsla mångdubblats till besinningslös skräck. Han ville fly från rummet, men det kändes som att han bundits fast vid sin stol i väntan på avrättning.
De gick laget runt. Alla bjöd på sig själva och berättade en hel del. Lennart var så ansträngd och lamslagen att han knappt hörde vad någon sagt, eller rättare sagt, han kunde inte ta in det. Han kände hur hans armhålor blev blöta av svett och att hans andning blev snabbare och ytligare, som om det inte gick att andas ut och in ordentligt, som om andetagen var små kippande flämtningar. Han började frysa inombords.
Tänk om de känner lukten av min svett? Syns det att jag skakar av frossa? Och, varför kan jag inte andas normalt?
Stämningen i rummet hade blivit mer och mer avspänd och harmonisk, för att inte säga glättig. Men inte för Lennart, som stod på tur att presentera sig.
”Jag heter Lennart … och …”
”Vad hette du, sa du? Kan du prata lite högre?” kom det från den äldre mannen.
”Jag heter Lennart”, ansträngde han sig med en högre röst, samtidigt som han höll hårt i pennan, som knakade och riskerade att gå itu.
”Ja, jag fyller snart fyrtio, är singel … och har j-j-jobbat med programmering och systemering i femton år, totalt … Tidigare jobbade jag med programmering på ett annat företag … i sju år, innan jag kom hit, där jag nu är inne på mitt åttionde år här på försäkringsbolaget … åttonde, menar jag. Vad gäller f-f-fritiden så kan man väl säga att jag gillar en del sport, film, resor, korsordskonstruktion, att konstruera korsord alltså – inte lösa … och dans … Ja … Det var väl det …”
Lennart svalde många gånger under sin presentation och blev allt torrare i munnen. Han alternerade mellan att titta rakt fram ut i tomma intet och med att vända sig mot projektledaren, inte mot någon av de andra projektmedlemmarna.
Puh! Lennart andades ut. Men jag stammade nog en del och min presentation var mycket kortare jämfört med övriga projektmedlemmars. Dessutom pratade jag så snabbt att det kanske var svårt att uppfatta vad jag sa, tänkte han självkritiskt.
”Tack ska ni allihopa”, sa projektledaren. ”Då ska vi börja jobba.”
***
Tre timmar senare avslutades projektets första möte. De hade jobbat med projektplanering, tidplaner, brainstorming, post-it-lappar och diskussioner. Lennart hade genomlidit ännu en av många pärser och ville snarast återvända till sin kontorsarbetsplats.
”Vad tycker du, Lennart?” var en fråga som ställts flera gånger under sessionen.
”Du måste väl ha någon åsikt?” var en annan återkommande fråga.
”Varför säger du knappt nåt? Alla måste snacka och komma med idéer, bra som dåliga”, uttryckte den äldre mannen högljutt, efter att alla rest sig upp för att lämna mötesrummet.
Projektledaren och resten av gruppen tittade frågande på Lennart, som om de väntade på ett svar. Men ingen av dem sa något.
Inte heller Lennart, som var snabbast ut ur rummet. Med svansen mellan benen. Ledsen och frustrerad på sig själv och livet.

Medelbetyg: 5 (1 röster)