Boken handlar om Lisbeth och hennes 2 yngre systrar Lena och Ing-Britt under deras uppväxt i ett trasigt förhållande där deras mamma är svårt utvecklingsstörd och deras pappa är alkoholist och tar ständigt ut sin ilska genom att slå mamman och han hotar henne ofta till livet. Redan tidigt under Lisbeth barndom lämnar pappan sin utvecklingsstörda fru men dom tre små döttrarna vilket leder till att familjens ekonomi blir ännu sämre än innan eftersom att mamman inte kan sköta ett jobb och svälten är ständigt där. Ännu svårare blev det för barnen när dom skulle börja skolan eftersom dom ständigt var smutsiga och luktade illa var det svårt att passa in och Lisbeth blev misshandlad och grovt mobbad av sina klasskamrater nästan under hela hennes skolgång. Eftersom att mamman är utvecklingsstörd så har hon svårt att klara mamma rollen så Lisbeth som är den äldsta dottern tog över mamma rollen och såg till att systrarna hade det så bra som möljigt under dom svåra omständigheterna men eftersom mamman var utvecklingsstörd gjorde det att hennes kropp åldrades medans hennes hjärna var lika outvecklad som en 11 årings så var Lisbeth tvungen att vara som en mamma för hennes egen mor. I boken får man följa med Lisbeth under dom tuffa åren med missdandeln hemma, mobbningen i skolan, sexuella övergrepp och hunger. Är det rätt att låta en kvinna med en hjärna som en 11 årig ha kvar sina 3 barn? Varför gjorde inte socialen något även om dom var på ständiga besök i hemmet under alla år eller valde dom bara att blunda för det som hände? Det vet ingen, men Lisbeth är säker på att hon aldrig hade orkat leva vidare om inte dom människorna som väga se vad som vägick hade agerat.
|
(34 år)