Maja Lundgren gör i Pompeji ett beundransvärt försök, men det känns tyvärr inte som att hon når riktigt ända fram. Visst är det charmigt, och ofta roligt, med hennes fiktionsbrytande kommentarer. Och visst finns det något friskt i att dekonstruera den gängse bilden av antiken som alltigenom finkulturell. Men, efter ett tag känns Lundgrens grepp mest tröttsamma och slitna. Lundgren saknar den fingertoppskänsla som krävs för att göra något fruktbart av mötet mellan det frivolt snuskiga och det historiska Pompeji. Någon borde göra Maja Lundgren en tjänst och upplysa henne om att de flesta av oss tröttnade på den här sortens postmodernistiska cross-overprosa för ett tag sedan.
|
(43 år)