Jag tycker Kårnulf was here är vacker. Det avskalade språket talar till mig och jag känner igen mig i huvudpersonen Moa även fast vi inte har mycket gemensamt. Känner igen utanförskapet. Kanske känner man helt enkelt igen sig i hur det är att vara människa. Egentligen har man ingen aning om vad allt handlar om eller vart fan man är på väg. Det är sorglig läsning som nästan gör ont ibland, ändå mår jag bra av att läsa den.
Kårnulf was here har jämförts med vingklippt ängel av Berny Pålsson men jag förstår inte alls varför. De handlar båda om psykiska problem och missbruk men Kårnulf är mycket mer diskret än vingklippt ängel. Mycket mer subtil, mer läsa mellan raderna. Kan tolkas på så många olika sätt och man får inte allt lika kastat i ansiktet som man får i vingklippt ängel. Jag älskar också den här boken för att Moa inte är något offer. Det är inte meningen att man ska tycka synd om henne, men det är meningen att man ska beröras. Jag beundrar Moa. Hon är stark och kompromissar inte sig själv. Hon är helt enkelt äkta. Medans världen är galen. Det här är en av mina absolua favoritböcker, solklar 5:a från mig!
|
(35 år)