Afrikas situation i allmänhet och situationen i Mocambique i synnerhet samt människornas förtvivlan över hiv-epidemin skildras trovärdigt och chockerande. Även huvudpersonens inre oduglighet skildras intill bristgränsen. Men det är nog allt som bör uppskattas när det gäller den här boken. Ingenting är däremot kvar av Mankells skarpsinne och hans förtjusthet i logiska slutsatser.
Förvisso får man inte förvänta sig en fullmogen kriminalutredare inom en kvinnlig arkeolog i problematiskt ålder (detta fel har begåtts många gånger av deckarkungen Dick Francis). Ändå gjör det onödigt ont att få stå inför beviset på skurkens skuld, om huvudpersonen själv fattar ingenting. Det blir bara värre av att Mankell hånfullt leker med läsarens förväntningar när han låtsas Louise Cantor förstå, även om hon faktiskt förstår inte ens hälften. Så irrar Louise vilt omkring och träffar många människor som förtvivlat litar på henne. De blir dödade utan att Louise kommer närmare en lösning. Det verkar inte alls tynga på henne. Bara hennes vittring av fara för det egna livet är nog beundransvärt, samtidigt som denna kunskap verkar otrovärdigt, utgående ifrån hennes oduglighet att begripa enklaste sammanhang.
Det värsta med boken är dock att berättelsen upphör untan lösning. Louise reser till Afrika och flyr till Sverige två gånger i rad. Då slutar historien. Vi får nöja oss med det djärva beslutet att hon ska komma tillbaka till Afrika en någon gång och sedan reda ut alltihop. Varför läsaren inte får vara med förblir oklart. Varför får läsaren inte veta om alla dessa dödsoffren varit förgäves? Om förlaget själv berättar om "tät mystik" så får man väl förvanta sig en lösning av allt detta. Man kan inte undvika intrycket att Mankell tröttnat på den egna berättelsen. Litterär frihet eller ej – sådant går inte ihop med att man samtidigt annonserar det hela som ”Henning Mankells nya thriller”.
|
(52 år)