allså.. den sög, hårt
det enda jag gillade lite i hela boken va några rader i sista kapitlet typ
"I förskräckelsens rike, i den stora öknen, hade det dock vuxit en blomma, som hade tröstat honom med doft och med fägring. Och nu kände han hur kärleken hade blivit bestående. Den vilda ökenväxten hade låtit sig föra sin in i livets lustgård och slog rot och växte och frodades. Och då han kände detta, visste han, att han var räddad, att mörkret hade funnit sin överman."
det va la lite sött dårå ;P
|
(35 år)