“Systemteori i Praktiken” av förre undervisningsrådet vid Skolverket, Oscar Öquist.
Boken säger sig ge läsaren verktyg för problemlösning inom såväl organisation som privat sfär. Den är fortfarande aktuell med tredje upplagan på Gothia Förlag, och köps in av skolförvaltningar, sjukvård och finns på universitet som kurslitteratur i något fall.
Vid en diskursanalys framträder två huvudsakliga egenskaper:
1: Ett distanserat och fördomsfullt språk om de olika individer som exemplifieras som bidrar till förstärkning av stereotyper.
2: Författaren skriver utifrån en maktsfär där organisationens medlemmar objektifieras, och han föreslår egentligen verktyg för organisationsledare att få sin vilja fram.
Ur ett vetenskapsperspektiv har boken stora brister. Författaren verkar inte kunna problematisera teorin, utan försöker ta exempel ur vardagslivet för att styrka sina påståenden, exempel som är enkelspåriga,naiva och med dålig träffsäkerhet.
Öquist talar om en minskning av input från ledningen inför en förestående förändring i organisationen. En nyckel han kallar för tystnad. Han exemplifierar detta med "Finns det något så kraftfullt som en tyst minut för en avliden vän?" !
Andra stereotyper som får mig att undra om andra människor verkligen existerar för Öquist är exemplet med den vresiga gubben i norrland, och den gamla damen som blir förvirrad då hon ska byta miljö i ett äldreboende. Men då kommer terapeuten och ställer alla saker som den gamla damen är van vid, och så blir allting bra.
Det påminner mig om en strof av Ragnar Thoursie:
Vi gamla är föremål för omsorg.
Visst är det underbart.
Bara vi inte blir föremål
i omsorgen.
Problematisering och slutledning, samt förslag till tolkning saknas helt. Sanningsstrategin i skriften tas för given på ett sätt som i bästa fall skulle vara godtagbart i en gymnasieuppsats.
Referenser saknas ofta till annan forskning. Författaren refererar till forskare som inte namnges, källor som alltså inte kan kontrolleras.
Källor som refereras till någorlunda korrekt, överges omedelbart och återges alltför knapphändigt för att kunna skapa utrymme för reflektion. Dessa referenser har mera en karaktär av “name dropping” som stöttor för Öquist's egna antaganden. Det är författarens subjektiva uppfattning om teorin och det livsrum där den skall appliceras som vi förväntas köpa, eller ta för sann.
Detta är kort sagt det värsta exemplet på pseudovetenskapligt dravel jag läst i denna genre, och det är ett mysterium, kanske värt att undersöka, hur detta alster har kommit till.
Man skulle kunna tänka sig att författaren har velat förenkla språket så att teorin skall kunna omfattas även av människor som är ovana vid akademisk text, men jag lutar istället åt att författaren helt enkelt inte bottnar i ämnet.
Läs tillexempel Roger Säljö’s “Lärande i Praktiken” som är en skrift författad på ett enkelt språk, där problematiseringen tar läsaren till djupare insikt och skapar verktyg för betraktelse av den egna verksamheten. Enkelt hållen, och vetenskapligt oklanderlig.
Jag anser att Öquist's bok motiverar en diskussion om kvaliteten på de läromedel och kursböcker som säljs på skol- och vårdmarknaden.
|
(67 år)