Jag måste erkänna att jag hade svårt att komma in i mastodontromanen Daniel av Janne Goldman. Språket är ibland staplande, precis som om det sökte sig fram likt ett ystert vattendrag som då och då brister ut i kakafonier av outsagda ord. Det duggar av särskrivningar som må vara lika tidstypiska som trettiotalet självt, som jag ruttnar på men... Jag fortsätter att läsa. Varför?
Jo, Daniel har en story som bara inte kan släppa mig. Den berättar på ett detaljrikt sätt om 50-talet, som jag för övrigt var alldeles för ung att uppleva själv, på ett sätt som engagerar mig så att jag inte kan släppa taget... och då är boken slut! Och jag vill veta mer om Fredrik, Eddie, och alla de andra. Vart blev det av Daniel när han blev stor? Fick han en bättre uppväxt än Fredrik?
Daniel startar ut som en tvåa men landar på en bergsäker 5:a, så det får väl bli en fyra från mig.
|
(52 år)