På anmodan av en god vän och efter att ha läst Svart Stad av samma författare tog jag tag i Daniel av Janne Goldman. Jag hade hört att den skulle handla om ett maskrosbarns uppväxt i Stockholm. Intressant eftersom jag nog delar en sådan erfarenhet.
Inledningen av boken är grandios, skrämmande, något av det otäckaste jag läst. Sedan kommer en skildring från Falköping som jag upplevde som så tråkig att boken flera gånger höll på att åka i väggen. Vad som räddade den var Jannes alltid närvarande mycket svarta, torra humor. Så kommer då berättelsen in på huvudpersonen Fredriks uppväxt i Stockholm och nu blir texten nästan självlysande brilliant.
Det är mycket lätt att sätta sig in i den bild av Vasastan Janne ger. Här förekommer allehanda intressanta personer. Jan Guillou ( för det är det väl?), Robban Broberg och fågelmamman Pripp.
Underbart!
Slutet i Roskilde går heller inte av för hackor. Och det slutar tack och lov som man hoppas.
Blir det en fortsättning?
|
(59 år)