Shakespeares klassiker Romeo och Juliet utspelar s.. Visa hela

Shakespeares klassiker Romeo och Juliet utspelar sig i den vackra staden Verona som ligger i Italien. Men staden är dessvärre splittrad av en dramatisk släktfejd som har tagit många människors liv. En dag träffas Romeo och Juliet och blir förälskade men beklagligtvis är det från var sin sida av de stora släkterna och inleder således en förbjuden kärlek. Boken utspelar sig under några få dagar, men den fångar ett intresse och gör det svårt att släppa den. Då Shakespeare ger världen en tragisk men romantisk berättelse om två ungdomar som tvingas att möta sitt tragiska öde till mötes.

Underbar klassisker som man inte kan få för mycket av. Texten är genialisk!

Jag tyckte boken var bra. Den handlade om väsentli.. Visa hela

Jag tyckte boken var bra. Den handlade om väsentliga saker men samtidigt på ett humoristiskt stadium. Jag gillade att de flesta av karaktärerna hade tydliga problem, ofta psykiska sjukdomar eller början till sjukdomar. Jag gillar författarens lite knepigare ord val som han väljer att använda ibland men boken blir i alla fall väldigt lättläst och behaglig. Det enda som störde mig hade egentligen inget med boken att göra, utan mer med författaren att göra, han verkar skriva om sig själv, för en av huvudpersonerna är identisk med honom. Men det är absolut inte den bilden jag har haft av honom tidigare.

En tilltalande händelse som jag speciellt minns är när en av huvudpersonerna, Mirabelle, är på besök hos sina föräldrar. Hennes far var med i Vietnam kriget och har efter det blivit mycket känslokall. Men en kväll hörde Mirabelle sin far gråta. Det tyckte jag var en speciell händelse, för den var väldigt känslomässigt laddad. Men som vanligt bör man läsa boken, för att förstå emotionerna lite bättre.

Texten handlar framförallt om Mirabelle som är omkring 30 års ålder. Hon är mycket känslosam och lider av en depression, vilket hon äter farmaka för. Hon arbetar på en handskavdelning som ligger i ett stort varuhus, men föredrar att kalla sig för en konstnär, för ibland målar hon.
En annan huvudperson är Ray som är omkring 50 års ålder. Även Ray har svårt att hantera sina känslor och han har mycket svårt att förstå sig på kvinnor och deras känslor. Ray Porter är miljonär men också väldigt ensam och förvirrad. Mirabelle är ett sätt för honom att dämpa ensamheten. Andra beskrivningar av honom är att han är pedant och att han gärna inte snålar på sin tid. Ray ser endag Mirabelle på handskavdelningen, då han blir mycket förtjust i henne bestämmer han sig för att bjuda ut henne på middag. Mirabelle och Ray bygger upp ett förhållande.
Andra personer som har mindre roller är den omogna Jeremy som är en gammal flamma till Mirabelle. Jeremy följer med band på turnéer för att hjälpa dem med ljudsystemet.


Ytterligare en annan är Lisa, som är Mirabelles ärkerival, men också raka motsatsen. Lisa är framåt och lösaktig, medan Mirabelle är tillbakadragen och känslomässigt försiktig. Lisa och Mirabelle är kollegor och konkurrerar mot varandra inom de flesta grenarna, helt säkert är att Lisa garanterat tävlar mot Mirabelle.
Boken handlar även lite om Mirabelles två bästa vänner, som är svekfulla och ofta ”glömmer bort att ringa”

Ray och Mirabelle ändras på liknande sätt under tidens gång, de lär sig att visa känslor på ett högre stadium. De utvecklar både vänskapliga och passionerade känslor till varandra. Även Lisa ändras och förstår att hon inte kan fortsätta vara så lösaktig som hon har varit. Jeremy växer upp och uppfyller sina drömmar.

Jag tror att Steve Martin vill sända ut ett budskap som säger att man kan ändra på sig oavsett bakgrund. Novellen handlar som sagt mycket om känslor och psykiska problem. Han försöker tala om att relationer aldrig är lätta och att känslor är svårtydda. Jag tror även att han försöker visa att alla människor har psykiska svagheter och att det inte är något att skämmas över.

Boken är framförallt riktad mot vuxna, men kan absolut läsas om ungdomar. Jag tycker att psykiska problem, känslomässiga problem och relationer är aktuellt för alla, oberoende av om man är femton eller trettiofem år gammal.

En svag bok skriven av en av naturalismens stamfad.. Visa hela

En svag bok skriven av en av naturalismens stamfader med överdrivet många ingående beskrivningar!


Den unga och mörka Thérèse Raquin är tvångs gift med sin kusin Camille. De lever tillsammans med Camilles moder ovanpå den lilla syboutique de äger, som ligger på en liten och trång gata i 1800-talets Paris. Thérèse lever ett liv i mörker då allt är lika enformigt varje dag tills det att Laurent, en gammal barndomsvän till Camille, börjar umgås med familjen och gör dessas liv lite ljusare. Så småningom inleder Thérèse och Laurent en affär i största förtegenhet, men de får inte nog av varandra. Detta leder till att Laurent under en båtfärd dränker Camille, så att han sedan skall kunna gifta sig med Thérèse. Mordet på den dränkte förföljer dem vart de än är, Camilles färgsvaga och svullnade kropp tycks dyka upp överallt i parets närvaro.


Boken bygger på lust, ångest och kärlek, vilket Zola skildrar mycket bra till en viss del. Han använder t.ex. Camilles bristande uppmärksamhet till Thérèse som en ursäkt till att hon inför en affär med Laurent så att hon på så vis kan få kärlek från annat håll. Laurents blir lurad av lustens dragning till Thérèse, han vill ha Thérèse eftersom att det är hans vän Camilles fru. Ångesten är bokens absolut största tema Zola beskriver ångesten hos dessa människor mycket utförligt och beskrivande sätt genom att skildra ångesten i Camilles kropp som hemsöker deras tankar. För övrigt är boken mycket detaljrik även på beskrivningar av objekt.


Jag tycker boken var bedrövlig, jag kände aldrig lusten av att fortsätta att läsa. Efter varje sida ville jag inte läsa mer men jag tvingade mig igenom hela boken eftersom att jag alltid tänkte att den skulle bli bättre fram mot slutet. Men uppenbarligen gjorde jag mig själv en otjänst.
För mig handlar litteraturens naturalism om ett naturenligt och läslig språk, Zolas bok Thérèse Raquin är raka motsatsen då beskrivningarna är alldeles för många, vilka gör att hjärnan blir trött och en uppfattning av objekten är orimliga då man inte minns vilken sak som såg ut på vilket vis. Jag tycker visserligen att Zola beskriver känslor bättre än objekt men på den här fronten var kvantiteten för mycket. Jag anser att Zola skriver för mycket om parets ångest efter mordet av Camille. Istället för att ta tag i problemet och försöka bearbeta det som riktiga människor skulle ha gjort väljer de att stänga inne sig själva och hoppas på att ångesten skall försvinna.
Boken handlar om en liten grupp av människor vars sociala dilemman beskrivs mycket utförligt, dock är det allt eftersom att analyser av de moraliska problemen saknas, jag anser att detta gör boken mycket vek. Boken gav mig ingenting och håller inte alls samma klass som de naturalistiska böckerna, Svindlande höjder, Jane Eyre, Oliver Twist och Brott och straff, som skrevs under samma period.

(Jag vill dessutom peka extra starkt på att boken INTE har något ned kärlek att göra, Zola ville förmedla att dessa människor drivs av sina instinkter, inte känslor.)