Det började med att jag hörde talas om den, Pojken som kallades Det. En pojke som misshandlades av sin mentalt sjuka mor. Jag började se den mer och mer, i bokaffärer, hemma hos kompisar. Min pappas flickvän hade den hemma hos sig. Det började med att jag läste på baksidan. Efter den inblicken visste jag att jag inte kunde läsa en sådan bok. Det gick några veckor. Jag började kika lite i den, läste, bläddrade, läste ett par meningar. Oundvikligen var jag plötsligt fast. Det var nästan mot min vilja som jag drogs mot boken, jag kunde inte kämpa emot. Jag ville, men ändå inte. Jag fasade för hur jag skulle känna efteråt. Är en sådan människa där otäcka händelser som lästs i tidningen, sätts på TV:n osv, fastnar. Bilder förföljer mig dagar i ända, jag kan ligga uppe nätter och undra, fasa och förfäras. De sätter sig som ärr, de bleknar med åren, men finns alltid där.
Men jag köpte boken.
Den var skrämmande. Uppriktig och gick rakt in i mig, tvingade sig på mig och omringade min själ från alla håll. Snörades runt halsen, hänförde och det kändes som ett knytnävsslag rakt i magen. Luften tömdes, rann ur mig. Jag tror att det var under den korta period som jag läste den, som min hjärna arbetade på högvarv. Sökte efter svar. Frågor som: Varför ingrep ingen? Hur kan en människa förvandlas från en älskad och älskande moder till ett hjärtlöst, hatiskt och helt okontrollerat monster? Varför ingrep inte pappan? Skolan? Varför hamnade Catherina Roerva Pelzer inte i fängelse? Hur KUNDE hon gå ostraffad genom det som hänt?
En av de absolut bästa böckerna jag någonsin läst. Får en klar 5:a. Om inte mer.
|
