Nu har jag också tagit mig igenom Janne Goldmans mastodontroman Daniel. Först retade jag mig igenom en inledning fylld med särskrivningar med ett visst besvär. Boken kunde ha åkt i väggen många gånger där. Vad som räddade mig kvar var Jannes humor. Den var på ett torrt sett väldigt, väldigt rolig.
Sedan kommer vi in i Stockholm på 50-talet och där borde nog boken ha börjat. För nu blir allting väldigt levande, trovärdigt, spännande och fortfarande väldigt roligt.
Slutet är litet mystiskt, men jag köper det.
Slutbetyget är ändå att Daniel är en mycket läsvärd roman.
|
(52 år)