OBS - kan finnas anledning till en "spoiler alert".. Visa hela

OBS - kan finnas anledning till en "spoiler alert" på denna recension så läs med försiktighet...

Om detta är den bästa bok Lee Child har skrivit så är ju en sak säker; jag ska inte läsa fler av hans böcker. Detta var antagligen en av de mest skrattretande böcker jag läst på länge. Storyn är ju fylld av osannolikheten från början till slut.

Polisen går på helspänn och vakar över varje kvadratcentimeter av den lilla staden eftersom de tror att en okänd person ska komma dit och mörda deras huvudvittne i ett viktigt brottsmål. Då lallar Reacher, en för polisen totalt okänd vagabond, in och i princip tar över rollen som polischef. Visst – den riktige polischefen kollar upp honom men vad har han för bevis för att Reacher är den han utger sig för att vara? Inte en enda polis opinerar sig. Men det är ju klart – de har väl aldrig hört talas om falsk identitet i den där småstaden.

Reacher styr och ställer i princip från första minut och kan genast allt bättre än varenda snut i staden. Han lämnas helt ensam med vittnet då alla poliser, enligt ett högst osannolikt avtal, måste lämna sina uppgifter för att bevaka fängelset i utkanten av staden då larm om rymning eller upplopp ljuder. Hur troligt är det att en poliskår skulle lämna sitt huvudvittne i ett viktigt brottsmål helt utan bevakning om de misstänker att en mördare är på jakt efter vittnet? Det är ju rent löjligt. Om en polis läser denna bok riskerar ju han eller hon att få men för livet.

Reacher, denna övermänniska, lyckas även leda en specialstyrka inom militärpolisen på rätt väg i jakten på en annan mördare. Detta helt och hållet baserat på telefonsamtal med chefen för denna styrka. Hans analys av fallet är så simpel att en femåring skulle kunna komma fram till samma resultat. Men chefen för denna specialstyrka, en person man får anta har lång utbildning och erfarenhet i ämnet, blir ändå imponerad av denna he-mans kunskap.

Trots att boken genomsyras av besserwissern Reachers enorma kunskap i princip alla ämnen som kommer i hans väg finns det dock ett avsnitt där han framstår som en total jubelidiot. Han befinner sig flera kilometer från det vittne han bestämt sig för att beskydda när larmet i fängelset går. Han vet att alla poliser kommer att lämna staden och han vet att mördaren troligen kommer slå till just då. Det finns en bil på platsen, en gammal Ford pickup, som han tänker låna för att så snabbt som möjligt ta sig till vittnet. Det är bara ett problem – han får inte tag i några nycklar. Då börjar han springa in till staden, genom ett snöpinat landskap mitt i natten med minusgrader en bra bit under 20. Tuffingen Reacher som verkar ha varit med i så gott som varje krigszon amerikanerna befunnit sig i de senaste 20 – 30 åren, som kan slå ihjäl en människa med lillfingret och som troligtvis skulle kunna bygga en rymdraket av ett paket tuggummi gör inte ens ett försök att tjuvkoppla den gamla Forden. Något vilken småtjuv som helst antagligen skulle lyckas med på under minuten. Skrattretande var ordet.

Jag skulle kunna skriva ner alla osannolikheter i denna recension men då skulle jag antagligen riskera bli anklagad för brott mot copyrightlagen av Lee Child. Orkar man läsa boken skulle man eventuellt kunna känna tillfredsställelse i att man med enkelhet räknar ut vem mördaren är ungefär halvvägs igenom den. Själv hade jag dock önskat att Child hade kommit på en smartare story än så. Men Child tror kanske att hans läsare är lika korkade som poliserna i boken tycks vara i Reachers sällskap. Child tycks inte heller tro att hans läsare klarar av att följa en dialog utan envisas med att skriva ”Reacher sa…” ”Han sa….” ”Hon sa…” ”Den sa….” ”Ditt sa….” ”Datt sa….” i tid och otid. När Child sedan i ett kritiskt läge rabblar upp varenda synonym som finns för rinnande vätska bara för att förlänga händelsen funderar jag på att stämma honom för slöseri av min tid.

61 timmar får dock en tvåa för att jag gillar miljön den utspelar sig i - även om Reacher från början till slut gnäller om hur jävla kallt det är... (beskrivningarna om hur han upplever kylan känns så överdrivna att jag funderar på om Lee Child någonsin varit utomhus när det varit under + 15 grader ute).