Pojken som kallades Det och Pojken som inte fanns.. Visa hela

Pojken som kallades Det och Pojken som inte fanns.

Jag har läst de två första böckerna om David Pelzers hemska barndom.
De handlar om hans kamp för att överleva mot alla odds. Man kan säga att båda böckerna utspelar sig i familjens hus och i skolan. I första boken (pojken som kallades det) fråntas han sitt namn. Först blir han bara kallad "Pojken" sedan tycker hans mamma att han inte är värd att bli tilltalad ens som pojken så hon börjar att kalla honom för "Det" . Till en början får David all kärlek han behöver , tills hans mamma och pappa fastnar i alkoholmissbruket. Davids mamma blir väldigt agressiv när hon blir full och till en början går det ut över alla andra. Det börjar med att alla hennes barn får små örfilar lite då och då men snart övergår detta till att hon tar ut sina agressioner på David. Detta övergår snart till grym misshandel medants resten av familjen bara tittar på. Hon behandlar honom som om att han vore en slav till familjen. Han får göra alla hushålls sysslor och om han inte hinner göra det på den tiden som hon har sagt så får han ingen mat. Eftersom att hon inte tycker att han är en del av familjen så får han sova i källaren. Där nere har han inget täcke och ligger på en gammal säng från armén. När han inte har fått någon mat hemma så försöker han alltid hitta något i skolan. Han brukar oftast ta sina klasskamraters lunch, men snart fungerar inte det längre för att barnen märker att det fattas mat i deras lunch boxar. När Davids mamma misstänker att han har stulit någon mat i skolan tvingar hon honom att spy när han kommer hem. Han får själv trycka ner fingrarna i halsen på sig själv. När hon anser att David har gjort något riktigt dumt så stänger hon in honom i badrummet och låter han andas in klor och ammoniak. Det kunde också hända att hon tvingade honom att svälja flera skedar ammoniak så att han inte kunde andas.
Utdrag ur boken
Hon sa att hon hade läst i en tidning om en Mor som hade tvingat sitt barn att lägga sig på spisen.

jag kände hur knäna bara vek sig på mig. medans hon drog på den stora lågan som skimrade i blått. hon bad mej ta av mej alla kläder men jag vägrade... då tog hon min hand och jag kände värmen och började känna doften av brända hårstrån.

Pojken som inte fanns handlar mest om när David har blivit omhändertagen av socialen och om hur han placeras i det ena fosterhemmet efter det andra. Han omhändertogs när han var tolv år gammal då han under nästan hela sitt liv hade kämpat för att överleva. Som fosterbarn undgick han sin mors fysiska misshandel men han fann andå ingen trygghet då han flyttades runt ibland alla fosterhem. Mobbad och misstrodd hade han svårt att få kompisar. Han tvingas att stjäla saker i från affärer för att bli acceperad i skolan. I skolan blir han ofta slagen av större skolkamrater. Så även här fortsätter misshandeln dock inte av hans mor. Efter att ha flyttat runt endel så finner han äntligen trygghet hos en familj som bor på Duinsmoore way. Här fann han äntligen den gemenskap han längtat efter, här fick han vänner bland både vuxna och jämnåriga, här började han sakta men säkert vinna självaktning och våga tro på sig själv och framtiden.

David upprepar ofta "Hennes hus". Jag antar att det är för att visa att han kände att han inte riktigt hörde hemma där. Han kallas också hans mamma för "Hon" , kanske för att hanb inte känner sin mamma längre eftersom att hon är så alkoliserad. Innan all misshandel och alkolism började så var familjen en lycklig familj.

Pojken som kallades det utspelar sig från det att han var fyra år och till han omhändertas vid tolv års ålder.
Pojken som inte fanns utspelar sig från att han flyttar runt i bland många olika fosterhem och till det att han tar värvning i armén som brandman.
Jag tror att David Pelzers avsikt med dessa böcker om hans barndom är att varna andra om att misshandel faktiskt förekommer närmare än man tror.

Mina egna åskiter om dessa böcker.
Jag tycker att detta är två helt klart läsvärda böcker. Jag tycker att det är konstigt att inte socialen ingrep tidigare än de gjorde när han kom till skolan med nya blåmärken varje dag. Vad jag funderar på mest är Varför ? Varför just David och inte någon annan av syskonen ? Varför just ett av barnen och inte flera.? Jag förstår inte hur en människa kan vara så stark som kan överleva en sån här hemsk sak och sen kunna skriva om det. Det tycker jag är beundransvärt.
Böckerna är mycket spännande och det är svårt att lägga ifrån sig boken och sluta läsa. Vissa gånger är det svårt att hålla tillbaka tårarna. Man får nästan kämpa.
Med beundransvärt mod lyckades han inte bara överleva sin fasansfulla barndom utan också skapa sig ett tryggt och meningsfullt liv.