Det var en bra bok, dock inte en fin bok, den är väldigt hemsk och på det sättet blir den verklighetstrogen. Genom att beskriva miljön så ständigt och flödigt får man en väldigt realistiskt inblick I Afghanistan, och berättelsen känns riktigt. Boken berättar hur det skulle kunna ha varit att bo I Afghanistan som kvinna runt 1975 till 2000, då det var flera krig. Stora händelser I boken brukar basera sig runt att det två huvudkaraktärerna försöker göra det bättre för sig själva och de blir bara värre, till exempel försöker dom rymma, men åker fast och så händer det något hemskt I konsekvens. Rashid är karaktären som är lättast att komma ihåg från boken, eftersom han gör så otroligt hemska saker så konsistent hela tiden mot huvudkaraktärerna, det är alltid han som kommer tillbaks Mariam och Lailas liv när dom försöker ändra något. Om det är en detalj jag vill ändra I boken är det vid slutet då Laila besöker mulla Faizullah. Vad jag skulle vilja är att mulla är fortfarande vid liv då Laila besöker, eftersom det skulle ha varit en väldig fin avslutning till karaktärerna och boken.
Khaled Hosseini skriver så att man vill läsa vidare om vad han skriver om då han beskriver innan han skriver, så han lyckas bilda spänning på små händelser. Genom att använda uttryck från andra språk blir man ibland påmind om att det handlar om ett annat land och nästan en annan värld.
Boken är väldig brutal och den vill inte censurera eller linda in hemska händelser, då han istället beskriver händelserna till mycket detalj.
Du borde läsa boken om du är intresserad av händelserna och personerna vid denna tidsperiod, eller om du känner för att läsa en bok som inte är bra för att den är fin, men tvärtemot, den är bra för att den är mörk och vill inte gömma det.
|
(22 år)