Den här romanen har översättas på många språk och.. Visa hela

Den här romanen har översättas på många språk och trots att den har tryckts till ryska 2006, har jag läst den bara igår. Varför? Därför att i Ryssland är fransk, engelsk, amerikansk litteratur mer populär. Vi läste bara August Strindberg, Astrid Lindgren och Selma Lagerlöf från svensk litteratur. Jag menar att det inte är rätt. Nu, när jag studerar svenska, upptäcker jag många intressanta och färgstarka svenska författare. Jag öppnade för mig själv Hjalmar Söderberg, Susanna Alakoski, Per Lagerqvist, Sjöwall och Wahlöö, Stieg Larsson, Karin Alvtegen, Karin Fossum m.m. Ryska läsare bekantade sig med Astrid Lindgren tack vare ett lyckligt tillfälle i 1970-talet.
Jag vill komma ihåg den konstiga historien som hände med en känd judisk översättare som bodde i Moskva på 1970-talet. Hon hette Lilianna Lungina, hon var mor till en berömd regissör som heter Pavel Lungin. Judar i Sovjetunion var en förföljd folkgrupp. Lilianna kunde bra franska, tyska och skandinaviska språk och hennes dröm var att översätta någon känd fransk bok. Men hon kan inte få det arbetet, därför att hon var jude. Hon ombads att översätta någon svensk bok, därför att det inte var populärt i Sovjetunion. Lilianna gick på International biblioteket och lånade många svenska böcker för att välja och översätta vidare. Det tog lång tid innan hon plötsligt kom över en bok som hette «Karlsson på taket». Hon översatte fyra böcker av Astrid Lindgren och Karlsson blev, tror jag, mer populär i Ryssland än i Sverige. Alla barn i Ryssland känner och älskar Karlsson. Och Lilianna och Astrid blev bästa väninnor. Varför minns jag den historien? I första hand för att svenskarna kunde veta om personer som introducerar deras kultur i andra länder, för det andra blev jag inspirerad av en dokumentär film om Lilianna. Hennes liv överensstämmer med handlingen i Thors roman. Hat mot jude, livet i främmande land, nytt språk – alla dessa detaljer enar dessa två öden: en huvudperson i romanen «En ö i havet» - Steffi och översättare Lilianna Lungina.
Steffi med sin lilla syster evakuerade till Sverige från nazi Wien, till en ö i havet. De bor nära, men i olika familjer. Steffi bor hos en sträng kvinna som heter Märta och hennes man som heter Evert. Märta framkallade inte negativa känslor hos mig – hon är en positiv hjälte – jag trodde på det i början av romanen, och jag var rätt. Märta har en stor hemlighet och en tragedi i sitt liv och hennes hjärtan av blev kall som is. Hennes dotter (Anna-Lisa) dog av tuberkulös, men Steffi kunde bryta den isen till slutet – det demonstrerar en episod, när tant Märta försvarar sin tös och tillåter henne att fortsätta studera i Göteborg.
Jag tror att sanning tilldrar sig i romanen. Där finns inte precis positiv eller precis negativ personer. Det är intressant att se hur huvudpersona i romanen förändrar sig, tant Märta eller Vera. Vilka metamorfoser har de genomgått! Till exempel vill Vera bli med Steffi som bästa väninnor, men hon fruktar att åsikterna hos sina vänner i början av boken (kom ihåg en episod med blåbär, sedan episoden med cykeln och mobbning i skolgården). Vera räddar Steffi till slutet (kom ihåg episoden, när hon berättar om en händelse vid affären med Steffi, hand Putti och en pojke som är nationalist). En höjdpunkt i romanen för mig är episoden när tant Märta, Vera och Steffi går till handlarns sommargäster, en scen vid trädgårdsbordet, när tant Märta kallar Steffi «min tös» som om Steffi var hennes eget barn, och när hon betalar tio kronor för trasiga byxor och säger: «Det är jämnt». Detta är verkligen en kunglig handling!
Men viktigast metamorfos genomgår huvudhjälten, Steffi. I början, när hon flyttar till ön är den för henne som världens ände där hon var ensam – i slutet av boken blir den för henne en ö i havet, men hon är inte ensam. Nu hade hon en ny mamma, en ny väninna, ett nytt hus och en ny skola i Göteborg. Inom ett år av livet på ön att hon har lärt sig mycket. Hon lärde sig att tala svenska, fiska, cykla, ro en båt; hon tar reda på att man aldrig ska säga aldrig och att saker och ting inte alltid går som man vill. Hon växer upp, och en stor roll i hennes andliga utveckling spelar farbror Evert, snälla farbror Evert.
Jag skulle också vilja skriva om byggandet och språket av romanen. Romanen har 40 kapitel och det är en stark symbol (antal 40 användes för rituella syften i de judiska, kristna och islamiska traditioner att bestämma kritiska perioder, särskilt perioder av andlig förberedelse och testning, rengöring, förväntningar eller isolering). Varje kapitel är en liten, dynamisk berättelse om en viss händelse. Man kan sätta rubrik till varje kapitel, till exempel: 14 – Skolan, 15 – Hitlers porträtt, 27 – Påsk (det vackraste kapitel i hela boken och mitt favorit kapitlet), 28 – Läroverket osv. Alla kapitel i boken är en liten roman med en början och ett logiskt slut, och varje kapitel har sin egen särskilda byggnad, sin komposition (med sin inledning, sin klimax och sin upplösning). Varje kapitel är ett självständigt verk, men tillsammans är de en fin roman. Författare bygger sin roman av detta kapitel på samma sätt som en byggare bygger ett hus av tegel.
Annika Thor använder ett enkelt, vackert språk med vackra metaforer. Till exempel: «det ser lustig ut med den lilla båten som verkar dra den stora, som ett barn som ivrigt drar iväg med sin mamma för att visa något», «filten är som en egen liten ö, där hon är alldeles ensam» *osv. Författaren nyttjar inte slang. Hon begagnar sällan gammalt språk (ibland träffade jag – vore istället för var).
«En ö i havet» är en del av fyra, och den boken gillade jag. Jag köpte redan andra del som heter «Näckrosdammen» och ska läsa alla delar, därför att jag inte vill ta avsked från Steffi och Nelli. Det är en bra bok, men något slog mig som konstigt eller ovanligt i den. Jag läste många böcker om andra världskriget. Det var grymma och sorgliga böcker. Hjältar i dem kunde inte avundas grannens baddräkt eller pälsmössa, de hade inga frukostar med bröd och mjölk – de dog av svält, de dog i koncentrationsläger, de såg, när deras föräldrar blev skjutna. Till slut vill jag berätta en historia igen. Den historien är om Zoja Kosmodemjanskaja, en gerilla i andra världskriget, Sovjetunionens hjältinna. «För att avskräcka och skrämma den ryska ortsbefolkningen till lydnad, hängde tyskarna Zoya Kosmodemyanskya i den lilla byn Petrischevo nära Moskva»**. Men förre, när hon var livlig ristade tyskarna en stjärna på hennes bröst. Hon var bara 18 år. Detta är inte ett isolerat fall. Jag tror inte att någon i andra världskriget kunde drömma om vackra baddräkter eller pälsmössa. Alla personer drömde om seger över fascismen (kom ihåg en roman av amerikanska författare William Clark Styron som heter «Sofies val»). Jag menar att det är konstigt att Steffi drömmer om små saker i en så svår tid för alla, när krigets mörka skuggor låg över Europa (särskilt för hennes föräldrar, som stannar i Wien). Men det är min subjektiva åsikt.
Källa:
* - från «En ö i havet»,
** - från Wikipedia.