Men den isländska litteraturtraditionen i ryggen lyckas Einar Már Guðmundsson med konststycket att förvandla den renaste galensken till den vackraste berättelsen jag kommit över på riktigt länge.
Boken Universums änglar (Englar alheimsins) är tillägnad förfgattarens bror och handlar om sinnesjuka Páll som lider av schizofreni. Vi får följa Páll längs hela den krokiga vägen som är hans liv, från vagga till graven, ständigt med ett Island och Reykjavík i förändring i bakgrunden. Det är under 1950 till 80-tal som denna besynnerliga historia utspelar sig, en tid då gamla värderingar har raserat. Genom Pálls ögon får vi möta en rad olika livsöden och aldrig slipper vi riktigt undan den ständiga atmosfären av poetisk tragik.
Historien tar avstamp i en förklaring i hur det är att vara mentalpatient då Páll redogör ”Stackars verklighet, den måste ha det väldigt svårt.
Så kan diktarna skriva.
Så kan filosoferna säga.
Men vi som är intagna på sjukhus och hålls vid liv på institutioner, vi har inga svar när våra föreställningar inte överensstämmer med verkligheten, därför att att i vår värld är det andra som har rätt och kan skilja mellan rätt och fel.”
Första halvan av boken brydde mig lite inledningsvis, för även om varje sida var tankvärd och vackert skriven i sig så gick jag vilse bland alla trådar som är utspridda och alla personporträtt som inte verkade leda någonstans. Detta är inte din vanliga deckare-till-kaffet eller chicklit-till-latten där slutet kan förutses efter 50 sidor, för även om slutet är givet - att Páll kommer att dö, så är det inte det på något sätt huvudsaken i denna boken, utan vad som händer där innan. Detta är en berättelse som är lika otämjbar och oförutsägbar som livet självt. Eller isländska vulkaner.
När vi får följa med Páll genom sin uppväxt med de olika kamraterna, lekarna och hyssen tänker jag på valfri Astrid Lindgren figur, kanske Emil, men skillnaden är att här står alltid Kleppur, sinnessjukhuset, stadigt i sin ständiga närvaro och påminner oss om vart vi är påväg.
Den initiella förvirringen jag kännt får sin förklaring i mitten av boken då det blir uppenbart både för vår huvudperson och för oss som läsare att allt inte hänger ihop, att det inte stämmer. Det hela uppdagar sig när Páll en dag slår upp Morgunblaðið och ser sig själv på löpet, eskorterad av två poliser, men han har själv inget minne av incidenten. På den vägen fortsätter det sedan genom boken.
Men tro inte att detta är ett portätt över galenskapen som sådan, den handlar lika mycket om de personer som vi får lära känna under resans gång och ett samhälle i förändring. När du läser den så vänder den inga sidor som vi vant oss vid i dagens 1 sekundszappande och thrillerläsande kulturklimat, tempot är betydlig långsammare, varje stycke och varje mening är utformad med en finess och elegans som påminner mycket om lyrikens. Jag skulle kunna citera något från valfri sida och lika tydligt statuera ett exempel på detta, men någotsom rörde mig extra var ”Tomheten i rymden är kylig, belysningen i korridoren liksom sköterskans ögon i dörrspringan är kyliga, kalla är pillerna på brickan”.
Läsningen är rakt igenom bitterljuv i så många avseenden, men efter att ha tagit mig igenom de drygt tvåhundra sidorna är det som att jag har stiftat nya bekantskaper för livet och det känns som att jag kommit den isländska sagan lite närmre. För visst är boken fylld med för oss exotiska namn och platser, men också en känsla och essens av Island.
Läs boken från pärm till pärm eller lite i taget och låt det sjunka in. Jag rekomenderar det senare. Universums änglar kommer kanske att få dig att ifrågasätta det vi vant oss vid att kalla normalt, vad vi klassar som sant. Eller så läser du boken och låter dig underhållas av Gudmunðssons svarta humor, knivskarpa iakttagelser och reflektioner av ett samhälle i förändring och livet på ett mentalsjukhus.
Det är kombinationen av humor, insikt och poetisk finess som gör att att den här boken blivit en klassiker, filmatiserats och belönats med Nordiska rådets litteraturpris. Den är värd din tid.
|
(33 år)