Den som vandrar om natten utspelar sig runt tiden för Jesus födelse. Ett barn är fött och en man vid namn Anjalis är länkad till det här barnets öde på ett stort och obestämt sätt. Anjalis karaktär är en gestalt med många drag av den bild vi har av Jesus. Han har ett vänligt, stillsamt och seende sätt och har också en Buddha-liknande kunskap om det innersta och det sanna.
Den första av de mest framträdande karaktärerna som vi möter i boken är dock pojken Marcus. Efter att ha förlorat sin styvmor, den enda som visat någon form av kärlek mot honom, har Marcus blivit blind. Anjalis får i uppdrag att försöka hjälpa Marcus att se igen och kontrasten mellan de två och deras relation är en av de centrala delarna i boken.
Anjalis är, som jag tidigare sagt, en god människa. Han lever för att vända andra kinden till och använder på ett självklart sätt kärlek som en helande kraft. Men han är också en väldigt ensam människa, vilket är hans och Marcus beröringspunkt. Just detta är något av det viktigaste i den psykologiska, och den filosofiska, delen av boken. Det är också det här som griper mig personligen mest, och just människors ensamhet är ett genomgående tema i Marianne Fredrikssons böcker. Det är känslan av den ursprungliga ensamheten, som inte går att förklara och som aldrig försvinner utan som på något sätt är inbyggd i varje människas födelse och död.
Utöver den gemensamma ensamheten har inte Anjalis och Marcus många drag gemensamt. Marcus är präglad av sin ensamma uppväxt, och sin känsla av att vara oönskad, vilket präglat honom redan sedan han låg i sin mors, Cornelias, mage. Med den här bakgrunden har Marcus blivit en förvriden, och motbjudande, gestalt och kontrasten mellan honom och Anjalis är som kontrasten mellan vad vi kallar ont och gott. Även detta är ett genomgående tema i den här boken, diskussionen om varför människor är onda, eller begår onda handlingar.
Marianne Fredriksson kombinerar i sin bok religionshistorisk beskrivning med färgstarka karaktärs- och platsbeskrivningar. Förutom ovanstående karaktärer möter vi många andra, som har drag av såväl Marcus och som Anjalis. (Visst är det mer nyanserat än så, men jag tycker ändå att dessa två utgör så att säga stommen i persongalleriet i den här boken.) Vi får levande beskrivningar av de antika miljöerna i Rom, Aten och Jerusalem. Den universella mytbildningen kombineras med historien om romanfigurernas personliga öden och alltihop på ett sätt och med ett så vackert språk att det får åtminstone mig att gråta av berördhet vid många ställen i boken.
Jag rekommenderar, som ni kanske märker, den här boken varmt och jag rekommenderar nästan ännu varmare Marianne Fredrikssons första tre böcker som finns samlade i trilogin Paradisets barn, och som har ett tema som på många sätt påminner om den här boken, fast med en ännu starkare och djupare historia.
|
(44 år)