Det är svårt att inte bli häpen över denna nästan.. Visa hela

Det är svårt att inte bli häpen över denna nästan profetiska roman, och lika svårt att inte känna igen mycket av dess innehåll - skrivet på trettiotalet - i dagens samhälle. T.ex. är alla människor predestinerade, det är alltså bestämt vad de ska ägna sina liv åt innan de ens finns till. På samma vis finns en allmän trend i utbildningssystemet att sära på hjärn- och kroppsarbete. Alliansen har påskyndat denna allmänna utveckling genom sin reformerade gymnasieskola, där vissa slussas in snabbt i praktik och mister behörighet till högskola, medan andra görs redo för sina universitetsutbildningar.

Positivitetsideologin och lyckodrogen soma är också svår att undgå i vår samtid. På arbetsplatser uppmanas anställda att tänka positivt, chefer uppmanas ge sina anställda mycket beröm då detta är minst lika effektivt som en faktisk löneförhöjning. TV-underhållningen, tidningarna och självhjälpsböckerna uppmanar oss att tänka positivt, vara glada över vår lott och ignorera allt vi är missnöjda med. Samtidigt ökar depressioner lavinartat, och utskrivningen av antidepressiva. Det om något är en skrämmande lik detalj, i och med att antidepressiva mediciner som vi känner till dem idag inte fanns på trettiotalet. I en intervju sade Huxley angående revolutioner, att man historiskt sett endast kunnat ändra människan genom att ändra hennes miljö. Med soma, eller dagens antidepressiva mediciner, är det möjligt att ändra människan direkt biologiskt, utan att förändra miljön i vilken hon vistas. Frågan som följt med mig längst efter jag läste Du sköna nya värld är: Ska man verkligen vara glad, när man borde vara olycklig? Och borde man bara ändra på sig själv, eller på miljön som har gjort en olycklig?

I en färsk nyöversättning till svenska skriver Huxley i förordet om att han bara erbjuder två dörrar i sin roman: den sköna nya världens masspsykotiska lyckorus i konsumtionssamhället, eller vildarnas hårda kamp för överlevnad och primitiva leverne. Huvudrollens tvivel övergår i korruption, och vilden, som är den kritiska rösten, går under hellre än att låta sig korrumperas. Det är kort och gott ett pessimistiskt porträtt, en dystopi. Därför vill jag rekommendera Huxleys [utopiska] roman, Ön (eng. Island) från 1962 som ett komplement till Du sköna nya värld, där han erbjuder en tredje dörr som vi kan sträva efter att finna idag.