Jag tror inte man ska läsa Hesse alltför bokstavligt, utan istället fokusera på ordens andemening. Med andra ord tror jag inte Hesse med Emils beundran för Demian försöker beskriva någon slags persondyrkan till en verklig person, utan istället fungera som en tankespegling av vem Emil egentligen vill och bör vara. Jämför till exempel med när Demian säger till Emil att om han söker tillräckligt djupt i sig själv så finns Demian där. Det är ju till och med så att Hesse pratar i Glaspärlespelet om en persons daimonion (el. daemon). Sett till att Hesse lånar idéer och språk fritt fram och tillbaka i sin litteratur kan det knappast vara en tillfällighet.
I övrigt kan jag hålla med om att vissa partier, liksom i Hesses övriga böcker, innehåller "meningslöst pladder. Men det sänker inte helhetsbetyget i mitt tycke.
|
(90 år)