Det går inte att släppa den här boken. Även fast j.. Visa hela

Det går inte att släppa den här boken. Även fast jag gråter samtidigt så slutar jag inte läsa, eftersom att Tusen strålande solar har en handling som är otroligt verklighetstrogen och gripande. Vanligtvis så möter karaktärerna i en bok motgångar och medgångar, som får läsaren att känna för karaktären. I Tusen strålande solar så är det bara motgång efter motgång, men man fortsätter ändå att känna för karaktärerna, oftast ännu mer för varje blad man vänder. Tusen strålande solar lyckas förmedla karaktärernas känslor så pass bra att man blir gråtfärdig flera gånger, och känner sig tom när man har läst ut den. De ständiga motgångarna är båda det bästa och det sämsta med boken, då man ständigt känner ångest och irritation över att man inte kan förändra händelseförloppet, men det förstärker känslorna för karaktärerna och gör absolut inte boken mindre verklighetstrogen, om något så blir den ännu verkligare. Man måste nästan påminna sig själv om att det är en bok, eftersom att man blir så indragen i handlingen.

Ganska tidigt i boken så skedde en händelse som fick mig att inse att jag kände för karaktärerna. En av huvudkaraktärernas mamma tar självmord efter att ha känt sig förrådd av dottern. Det var då jag förstod att den här boken inte var som andra, där folk dör och nya personer introduceras. I Tusen strålande solar så känns det att en person är borta, hela stämningen förändras påtagligt och de andra karaktärerna förändras. Det känns som att man är i händelsernas centrum, att någon som stod dig nära har gått bort, och det gör en känslosam på ett sätt som bara Khaled Hosseini lyckas med.

Om jag skulle behöva välja en karaktär som påverkat mig mest, så skulle det inte vara en av huvudkaraktärerna. Det skulle vara huvudkaraktärernas make, Rashid. Den otroliga grymheten som uppvisas av honom ger boken ett annat djup och alla ögonblick som ger dig en klump i magen har han garanterat att göra med. Det värsta är inte händelserna i sig utan faktumet att man aldrig kan vänja sig, han kan alltid trappa upp det på något sätt

Jag tror inte att jag skulle kunna ändra något i boken, då den känsla som den ger skulle rubbas ifall någonting ändrades. Den är långt ifrån perfekt, men boken är komplett på ett sätt som gör det omöjligt att ändra på någonting utan att förändra vad som skapar boken i grunden. Alla små händelser bygger upp det torn som är boken, och ifall man drar ut en så rasar hela tornet.

Hosseini skriver på ett sätt som drar in och involverar läsaren. Han gör delvis detta genom att ha en bra kunskap om ämnet, samt att han lånar ord från arabiskan, vilket ger boken en väldigt genuin känsla. Han skriver med relativt korta meningar, och ställer många frågor. Hosseini lyckas beskriva händelser utan att måla upp hela bilden, han sätter ett sammanhang som får läsaren att förstå. Det är svårt att beskriva exakt hur han skriver då boken är översatt från engelska, men det här stycket är ett bra exempel:

Laila nickade.
>>Känns det bättre nu?<< Han log vänligt. >>Men gråt inte, hamshira. Låt henne inte få se dig gråta.<<
Laila torkade ögonen igen. >>Gud välsigne dig<<, sa hon grötigt.
>>Gud välsigne dig, broder.<<

I det här stycket så ser vi exempel på korta meningar, och även en del arabiska (hamshira = syster). Dialogen skrivs även med >> << istället för talstreck eller “ ”.

Jag tycker att alla borde läsa den här boken, då den framför känslor och upplevelser som nästan inga andra böcker lyckas förmedla. Den handlar även om kvinnors situation i Afghanistan och hur illa det har varit under lång tid. Bokens handling involverar även Afghanistans historia, och varför det ser ut som det gör idag. Oavsett hur hemsk boken är och hur gråtfärdig den har gjort mig så är det en av de mest gripande böcker jag någonsin läst, och jag skulle vara dum ifall jag inte rekommenderade den.