Synd med Nesser. Så briljant ibland och så tråkig ibland. Det verkar som om han ger upp och bara skriver för att bli klar.
Och då blir han omständlig och upprepande; tillstånd som han också låter drabba sina figurer.
Så här låter det då (något förkortat):
"Jag vill tala med Waldermar Roos.
Waldemar?
Ja, Waldemar Roos.
Han har slutat.
Slutat?
Ja. slutat.
Nu förstår jag inte riktigt. Du säger att Waldemar Roos inte arbetar hos er längre?
Ja. det är vad jag säger."
Det verkar som om personerna i boken genomgående fattar sakta eller lider av ekolali - upprepningstvång.
Att temat med attraktion mellan gubbe och ung flicka är unken och luktar gubbsjuk önskedröm drar också ned betyget.
Men speciellt inledningkapitlen. Lysande, stor litteratur. Vilken känsla för den inre monologen. Vilken gestaltning av drömmen om ett torp.
Kanske Nesser skulle börja skriva noveller istället.
Betygen blir alltså 1 och 5. Men som helhet dras nivån ned av att 80% av boken ligger på 1 och slutbetyget kan därför inte bli mer än 2
|
(84 år)