Jag har läst boken En herrgårdssägen skriven av Se.. Visa hela

Jag har läst boken En herrgårdssägen skriven av Selma Lagerlöf. Boken utgavs 1889, men den upplaga jag läste skapades år 2005. Jag anser att bokens översiktliga genre är psykologi och romantik.

Boken handlar om Gunnar Hede och en ung flicka som heter Ingrid. Gunnar Hede är en ung student som hellre vill spela fiol istället för läxläsning och han har tron att han en dag ska kunna bli godsherre på familjegården Munkhyttan. Hans vän tar ifrån honom fiolen och vill att han ska börja studera mera. En dag får Hede reda på att Munkhyttan, finner sig i ett kritiskt ekonomiskt läge och därför bestämmer han sig för att försöka hindra försäljning av huset. Han bestämmer sig därför för att köpa massa getter uppe i norra Sverige för att sedan försöka sälja getterna i hembygden i Värmland. Tyvärr går inte planerna som han tänkt sig och mitt ute i den övergivna skogen påbörjas ett snöoväder som gör att att getterna svälter och törstar ihjäl. Vandringen blir därför mycket påfrestande för stackars Hede och när hans fästmö (inte Ingrid) inte vill ha honom längre, går det för långt och Hede blir sinnessjuk tack vare omständigheterna. För att skaffa sig några pengar och för att ha något att göra driver Hede gårdshandel.

När Hede var student i Uppsala träffade han en dag en tjej vid namn Ingrid som var en liten blindförerska som följde med sin blinda morfar och cirkusuppträdena herr och fru Blomberg. Gunnar Hede hade då blivit berörd av Ingrids vackra ögon och leende och Ingrid gillade honom från första stund. När morfadern hade dött, kom Ingrid till en ny familj som bodde i en fattig prästgård. Några år senare räddar Hede en ung flicka från döden, genom att öppna en kista som hon har blivit nedlagd i. Flickan var Ingrid, som Hede hade träffat några år tidigare, men ingen av dom kände igen varandra. Efter räddandet tar Hede med sig Ingrid till hennes ”fosterbostad” men när hon hör föräldrarna säga att det är skönt att dottern är borta vill inte Ingrid vara kvar. Tillslut hamnar Ingrid på Munkhyttan, där hon får bo. Hennes uppdrag blir att göra Hede frisk från sinnessjukdomen. Frågan är om hon lyckas?

Huvudkaraktärerna Ingrid och Gunnar Hede skiljer sig mycket ifrån varandra, men har ändå så mycket gemensamt. Det är Ingrid som gör att Hede blir frisk igen och det är en enastående bragd att göra en sinnessjuk frisk. Från början är Ingrid en ung osjälvisk flicka som inte verkar ha så stort hopp kring livet. Folk betraktar henne som värdelös eftersom hon inte har så stora ”egenskaper” kring cirkusagerande och hennes fosterfamilj försöker göra henne likgiltig som de övriga i familjen, men det funkar tyvärr inte och gör Ingrid besviken än en gång. Hon utvecklas mycket genom bokens gång, från att ha varit en osäker tjej till att få mod att göra det hon känner för och att hon vågar gå sin egna väg. Jag tycker att författarinnan beskriver förändringen på ett mycket bra sätt och man kan känna på sig att tjejen skapar sig ett större självförtroende och en bättre självkänsla i bokens slut. Gunnar Hede är från början en vanlig student, som väljer att spela fiol istället för att ägna sig åt skolstudier. Man märker tidigt i boken att han är väldigt beroende av sin fiol och att han inte kan leva utan den. Viljan av att kunna få ett bra liv i familjehuset Munkhyttan och att jobba för
att komma dit i kombination med inget fiolspelande verkar vara väldigt krävande, i alla fall för Hede. Detta visar sig just i denna berättelse, då han tillslut blir galen. Man märker tydligt skillnaden från icke sjuk till sinnessjuk då hans tankar inte är lika bra formulerade som tidigare, samtidigt som människor runt omkring börjar avsky mannen. Gunnar Hede utvecklas genom berättelsen och i slutet ser man hur han börjar komma ihåg saker som skett, som han hade glömt bort. Han utvecklas till en mer normal person.

Boken Herrgårdssägen är en mycket välskriven och delvis spännande bok. Berättelsen berättas ur tredje person, då man får förklarat vad som händer och sker i romanen utav berättaren. Jag anser att boken är skriven på ett gammaldags sätt eftersom första upplagan skrevs 1889. Men annars är språket relativt korrekt och enkelt, svårigheterna kan däremot uppstå när språket blir lite omodernt. Men det gör bara att läsaren behöver vara mer uppmärksam och läsa tydligare, vilket i vissa fall kan vara bra så att man förstår alla detaljer. Dock minskar det som sagt förståelsen och det gör det komplicerat. Författarinnan använder många ord, som då år 1889 var moderna, vilket isäg inte är så konstigt. Bokens disposition är uppdelad med olika kapitel. Först får man reda på mycket information från Gunnar Hedes perspektiv och längre in i boken övergår synvinkeln till Ingrid. Detta är ett bra sätt att strukturera upp en bok på, men det kan även göra att det blir lite krångligt att hålla koll på vad som händer och vem det är som tänker/säger något.

Jag anser att författarinnan använder både direkt och indirekt tal i dialoger. Dialogerna är inte med talessträck, men det framförs enkelt och tydligt inom den löpande texten tillsammans med de direkt-talande och indirekt-talande dialogerna. Mycket av det som talas, sägs på detta vis: ”Du brukade spela detta på Munkhyttan i vintras, sade hon”. Boken är även uppbyggd på enbart information om vad som händer och hur omgivningarna ser ut. Många miljöbeskrivningar finns med och är relativt målande, alltså beskrivande av landskap. Men mycket av boken fokuserar på det psykiska intresset. Författarinnan är mest dold i denna bok och låter läsaren att komma fram till egna lösningar, vilket jag tycker är ett bra sätt att skriva en bok på, då huvudet får tänka lite mer. Men det förekommer även att författarinnan är allvetande i sitt skrivande. Det verkar som att Selma Lagerlöf har koll på det hon skriver och att hon vet vart det ska hända saker hela tiden.

Handlingen utspelar sig i Värmland, möjligtvis för att Selma Lagerlöf är uppväxt på Mårbacka, en liten by som ligger beläget i Värmland. Jag anser att att boken utspelar sig någon gång i början eller mitten av 1800-talet, detta är dock svårt att avgöra. Jag tycker att författarinnan beskriver samhället väldigt bra, man får en översikt över hur det såg ut i Sverige på denna tid. Att man bodde i olika gårdar, att man tog in fosterbarn och speciellt att man bodde ute på landet är väl det som skiljer sig mest ifrån dagens samhälle. Även de arbeten som fanns då, är inte detsamma som det är i dagsläget - men annars tycker jag att det är en roman som håller sig genom tiden relativt bra. Boken visar en intressant skildring utav en psykisk sjuk person, hur han tänker och hur han upplever världen. Selma Lagerlöf visar däremot inte alla negativa sidor med galningen, men att man märker tydligt att det är många som är rädda för Gunnar Hede. Boken utgavs första gången år 1899 och på denna tiden visste man inte speciellt mycket om psykiska sjukdomar och liknande. Därför är det extra intressant att få se vad en författarinna ansåg på den tiden och vad det var som kunde bota en sinnessjuk på tiden då hon levde.

Budskapet i boken tror jag är att man inte ska ge upp hoppet och sluta tro även hur svårt allting verkar vara. Att Ingrid vill få det bättre och gör allting för att Hede ska komma ifrån sin galenhet är bra. Ett annat exempel på just detta kan även vara när Ingrids fosterföräldrar säger att det är skönt att hon är borta, när Ingrid hör på! Ingrid tappar då hela sitt självförtroende, men tack vare Hede blir allt bättre och de hjälps åt.


Till en början tyckte jag inte att boken var så intressant och var ganska långtråkig. Men ju längre in i boken man kom, ju mer fäst blev man, jag ville veta vad som skulle hända härnäst. Personligen tycker jag att boken var hyfsat bra, inte den bästa bok jag läst, men inte den sämsta heller. Något som jag verkligen gillade med boken är att den strålar av värme och medmänsklighet. Boken är inte bara en psykologisk kärleksroman utan den handlar även om mänskliga relationer och bemötande av de som anses vara lite annorlunda i samhället, dessa två infallsvinklar i boken tycker jag är intressanta och det gör att boken blir lite mer intressant. Jag tycker att författaren lyckas med boken, men jag tycker inte att den håller sig bra ända fram till två-tusentalet. Självklart innehåller den ämnen som fortfarande är intressanta, men jag föredrar hellre nyare böcker med inte så gammaldags språk. För övrigt gillade jag språket väldigt mycket, det fyllde upp bokens sidor väldigt innehållsrikt och informerande vilket jag gillar.

Jag tycker att boken är läsvärd, men jag rekommenderar att läsa flera gånger för att kunna förstå handlingen än bättre, det var lite svårt att hänga med i alla svängar om man läser snabbt igenom. Men tack vare den vackra handlingen och att den faktiskt tar upp ett relativt aktuellt ämne om mänskliga relationer och om sinnessjukhet rekommenderar jag denna bok för de som vill läsa en godkänd klassiker, följa vad en ”vanlig” människa kan göra för att bota en sinnessjuk person. Men över 15 års ålder är nog lagom, för att man ska kunna få en bra läsupplevelse, åldersgränsen sätter jag eftersom orden ibland kan vara svårförståeliga. Annars tycker jag att det är en bok som får en att tänka efter och jag kan ta åt mig budskapet som boken har på ett bra sätt. Efter att ha läst boken kan jag skapa nya perspektiv över det som budskapet tog upp med att man inte ska ge upp, och sluta tro fast allt verkar vara meningslöst! En bra anledning till att läsa boken.