"Och så var de bara en" är en klassisk deckare skiven av den berömda författaren Agatha Christie. I inledningen får man reda på att tio olika personer som inte känner varandra sedan tidigare har fått ett brev där de är inbjudna till en speciell ö som enligt uppgift sålts till en rik man.
Alla de tio personerna bär dock på hemligheter, som senare kan komma att få konsekvenser.
Det lustiga angående inbjudningarna som personerna får är bara att de är helt olika. Man får också följa de olika människornas resa till ön där man tydligt kan urskilja klasskillnader och i personlighet då vissa åker i rökfri 3:e klass på tåget och andra i 1:a klass. Vid dessa ögonblick får man en överblick över personernas klass och liknande, man får också följa deras egna tankegångar under resans gång och författaren har valt det klassiska exemplet att ägna ett stycke per person innan de sammanstrålar på järnvägsstationen.
Som i andra böcker är miljöbeskrivningarna gjorda med omsorg, som när de anländer till ön och huset de ska bo i. Mr Owen som har bjudit in gästerna är inte där, så ett gammalt par välkomnar de tio gästerna istället. Den vackra idyllen blandas med skarp spänning då en grammofon går på efter kvällsmaten och anklagar de tio olika personerna för allvarliga brott med dödsfall som följd. Senare svimmar en av gästerna men följs upp till sitt rum för att gå och lägga sig. En annan blir förgiftad och dör omedelbart.
Nästkommande morgon visar det sig att den tidigare avsvimmade är död.
Gästerna blir oroliga och vill åka hem då ytterligare fler dödsfall inträffar, men oväder och att båten inte kommer skapar problem. Paniken drabbar gästerna en efter en och de har ingen aning om vem eller vad som mördat de olika personerna.
Boken blandar också nyanserade diskussioner mellan gästerna med spänningen och kaoset som uppstår när någon dör och har man den klassiska ramsan i huvudet om de tio små negerpojkarna kan man ana förskräckliga konsekvenser av vistelsen på ön för de tio gästerna...
Totalt sett är boken mycket bra och spännande, det finns risk att man saknar mer action men det beror snarare på att man läst för mycket Lee Child alternativt Henning Mankell i sammanhanget.
|
(31 år)